Ledarkrönika: Tonartsbyte i Natovalsen
Det gick snabbt från att ”vi måste gå med i Nato så det inte blir krig”, till att ”vi måste förbereda oss på krig nu när vi är med i Nato”.
Det svängde fort när allt var klart. När Turkiet och Ungern till slut var på banan och Ulf Kristersson fick åka till Washington och stråla i kapp med Tony Blinken. Tobias Billström stod bredvid och klappade som en säl av upphetsning.
Har ni tänkt på hur rapporteringen i massmedia förändrades nästan i samma stund?
Inte den rena hejaklacksjournalistiken i public service, där de betedde sig som om det var en okontroversiell nationell angelägenhet och alla var lika lyckliga över att vi nu var i mål. Som om Sverige vunnit VM-guld i fotboll, eller vi följde en tapper skidåkare som föll ihop av utmattning i målfållan efter att ha tagit hem femmilen i OS.
När Ungerns parlament ratificerat Sveriges ansökan berättade den flåshurtiga programledaren i P1:s livesändning att Sveriges Radio satt inte mindre än tre reportrar på att försöka ta reda på exakt när den svenska flaggan skulle hissas utanför Natohögkvarteret i Bryssel.
Så kan man också hushålla med sina journalistiska resurser.
Nej, hovjournalistiken har fortsatt. Nu senast med rapporteringen runt Finlands president Alexander Stubbs statsbesök. Det framställs som om den inbitne Natopropagandisten Stubbs budskap om det hotande Ryssland står över politiken, och är något vi alla tycker likadant om.
Men faktiskt redan samma dag som Sverige gick med i Nato började ett fåtal reportrar ställa frågorna vi inte fått höra under två år av oavbruten Natopropaganda.
”Finns det inte risk för att Sverige kommer behöva gå i krig när vi går med i Nato?”
”Måste Sverige ta emot kärnvapen nu?”
”Kommer värnpliktiga tvingas åka utomlands och strida för Nato?”
Plötsligt associerades ”försvarsalliansen” Nato med vad det faktiskt handlar om, krig.
Bra, men tyvärr alldeles för sent. Hade den samlade journalistkåren och deras chefer gjort sitt jobb tidigare hade vi haft en helt annan debatt om Nato.
Det var den 7 mars som den svenska flaggan till slut hissades i Bryssel (undrar vem av SR:s duktiga reportrar som fick en klapp på huvudet för att ha fått loss datumet först). Samma dag hade Aftonbladet en kolumn med rubriken ”Andra världskriget kunde vi vänta ut – tredje får vi utkämpa”.
Två dagar senare hade Göteborgsposten ett reportage från Danmark, med rubriken ”Hanne och Sören förlorade sin son på Natouppdrag”.
Någon som tror att Aftonbladet låtit en kolumnist slå fast att i Nato kommer vi tvingas utkämpa tredje världskriget, eller att GP gjort det repet om den stupade Afghanistansoldaten, ett år tidigare?
Det är nu två månader sedan Sverige blev medlem, och krigshetsen har skruvats upp ytterligare – till att kriget är något oundvikligt, som vi ”fredsskadade” inte förstått nyttan av.
Det gick snabbt från att ”vi måste gå med i Nato så det inte blir krig”, till att ”vi måste förbereda oss på krig nu när vi är med i Nato”.
Återigen, en mycket sannare beskrivning än stollerierna om att ryssen var på väg att anfalla Gotland. Synd bara att vi var tvungna att vänta ut hela den förljugna propagandakampanjen i massmedia först – utan möjlighet för folket att säga nej till krigsalliansen.
Sverige är nu med i Nato, och löper mycket större risk att faktiskt hamna i krig än om vi stått utanför. Ansvaret för det ligger främst på Magdalena Anderssons regering, men vilar också tungt på den lydiga delen av journalistkåren och dess redaktörer.