Afghanistanstyrkan: Krigsmotstånd som landsförräderi

Krigförande länder använder propaganda för att rättfärdiga sina egna övergrepp. Sverige är inget undantag. Det framgår tydligt i flera dagstidningar dagarna efter att soldaten Kenneth Wallin omkommit i strid i Afghanistan.

Försvarsminister Sten Tolgfors sade nyligen i en intervju att ”debatten om Afghanistan hotar säkerhetsläget för våra insatsstyrkor”, underförstått att all kritik mot Afghanistankriget skall tystas. Som uppbackare har Tolgfors såväl journalister som allehanda experter som bereds plats i borgerlig media för att agera som maktens språkrör.

Dessa krigets försvarare har ingen annan uppgift än att förleda folkopinionen från att ta ställning mot kriget när svenska soldater dör i Afghanistan.

I sammanhanget står Aftonbladets Johanne Hildebrandt i en klass för sig. Så sent som för en vecka sedan var hon tidningens krigsreporter i Afghanistan. I sina krönikor har hon med stort engagemang rapporterat om de svenska soldaternas vedermödor i främmande land.

Var hennes sympatier finns går inte att ta miste på, liksom ingen kan tveka på att hon tar sin uppgift på största allvar.

När den svenske soldaten Kenneth Wallin dog en vanärans död i de afghanska bergen brister Hildebrandt följaktligen ut i full uppslutning kring kriget. I en artikel i Aftonbladet (publicerad 19 oktober) med rubriken ”Det är krig – vi måste acceptera det nu” skriver hon:

”Det är krig, med allt vad det innebär. Sverige måste acceptera denna realitet, samt börja förstå vad soldaternas uppgift innebär och ge dom den respekt de förtjänar”.

En som enligt Hildebrandt varken förstår att respektera de svenska soldaternas insats eller vill acceptera att Sverige är i krig är Vänsterpartisten Hans Linde.

Linde och Vänsterpartiet försöker ju försynt hålla fast vid den rödgröna överenskommelsen om svenskt tillbakadragande från 2011, efter att krigsinsatsen först utökats. I samma artikel skriver Hildebrandt:

”Kroppen har inte förts tillbaka till Sverige, soldaterna har inte ens återvänt till basen i Mazar-i-Sharif när Linde tog chansen att utnyttja en soldats död för sin politiska vinnings skull. Hans Linde borde ha stått vid min sida när soldaterna kom tillbaka hit till Camp Northern Lights och sorgsna, trötta och smutsiga vandrade förbi kylcontainern där hedersvakten vakade över deras stupade kamrat.”

Men vänta nu. Är det verkligen Vänsterpartiet som utnyttjar ockupationssoldatens död för sina egna politiska syften?
På Expressens ledarsida (17 oktober) skriver politiske redaktören Anna Dahlberg att Kenneth Wallins död understryker behovet av ”nationell samling kring Afghanistanpolitiken”.

Enligt Dahlberg har Mona Sahlin här ett gyllene tillfälle att ”ta sig ur Lars Ohlys påtvingade omfattning och därtill visa sig statsmannamässig”.

På samma ledarsida några dagar senare anklagas Vänsterpartiet – och med de samtliga krigsmotståndare får man förmoda – för att vara verklighetsfrånvända som inte fattar att kriget handlar om något så ädelt som att skydda flickor som går i skolan.
”Talibaner bränner inte ner flickskolor för att reta USA, utan för att de är fanatiska motståndare till flickors och kvinnors rättigheter. Punkt”.

Kapitalistorganet Dagens Industri är givetvis inte sämre, där den rödgröna ståndpunkten om ett tillbakadragande till 2013 angrips och som anses ha dikterats enbart ”av hänsyn till det USA-hatande Vänsterpartiet”.

Även i en förment vänstertidning som Dagens Arena kan ledarskribenten Nisha Besara hävda att ”beslut om att delta i internationella insatser kan inte vila på att kortsiktigt tillfredställa en nationell politisk debatt och situation”.

Är det den folkopinion som de facto är motståndare till svensk deltagande i Afghanistankriget Besara är rädd ska få sin vilja igenom?

Besara låter som vilken högerdebattör som helst. Hon anser internationella styrkan ska stanna i Afghanistan i minst tio år till och kämpa för, ”kvinnors rättigheter, minskad korruption, förutsättningar för ett livaktigt näringsliv och ett starkt utbildningsväsende”. 

Att Sverige befinner sig i krig för första gången på tvåhundra år är skamligt. De som högljutt propagerar för ”nationell uppslutning” bakom kriget är inte värt annat än förakt.

Det obehagliga är att krigsaktivisterna inte är enskilda galningar, utan opinionsbildare på inflytelserika dagstidningar som utnyttjar sin position för att rättfärdiga kriget och backa upp ansvariga politiker.

Wictor Johansson
Proletären nr 43, 2010