”Norge har anpassat sin lagstiftning till EU”

Publicerad 29 november 2017
– Det är otroligt svårt att organisera gästarbetarna. De vill jobba så mycket som möjligt när de är i Norge och sen åka hem med så mycket pengar som möjligt, säger Boye Ullmann till Proletärens Robert Wettersten i ett samtal i redaktionens fikarum.
– Det är otroligt svårt att organisera gästarbetarna. De vill jobba så mycket som möjligt när de är i Norge och sen åka hem med så mycket pengar som möjligt, säger Boye Ullmann till Proletärens Robert Wettersten i ett samtal i redaktionens fikarum.

Bemanningsföretag och arbetskraftsimport slår sönder det arbetarrörelsen kämpat sig till under mer än 100 år, menar Boye Ullmann från Rørleggernes fagforening i Oslo, som nyligen var med och organiserade en politisk strejk mot bemanningsföretag.

Bilder

”Pappa jobbar i Norge, mamma städar i Frankrike och storebror på 15 år passar fyra syskon. Är det så vi vill ha det?”

Onsdagen den 15 november gick cirka 10.000 arbetare i Norge ut i en politisk strejk och krävde ett förbud mot bemanningsföretag. Utöver själva strejken, som organiserades av ett antal fackföreningar inom byggbranschen i Osloområdet, samlades mellan 1.500 och 2.000 arbetare till en demonstration utanför stortinget. Talare var bland andra representanter för Rødt, Sosialistisk venstreparti (SV), Senterpartiet och socialdemokratiska Arbeiderpartiet (AP).

Ett av syftena med strejken var att få AP att agera i frågan, något som har lyckats. AP, Rødt och SV har alla lagt fram olika förslag om förbud mot bemanningsföretag. Mest brännande är frågan kring Oslofjorden, berättar Boye Ullmann från Rørleggernes fagforening för Proletären.

– Det är runt Oslo som det är störst byggaktivitet och där som bemanningsföretag och import av arbetskraft är väldigt omfattande. I en undersökning kunde vi konstatera att på 59 byggarbetsplatser som vi besökte var det 73 olika bemanningsföretag som hyrde ut arbetskraft. Och 85 procent av inhyrningen var olaglig.

På många byggarbetsplatser är bemanningsföretagen de största arbetsköparna, och otryggheten för de anställda är omfattande.

– Många bemanningsföretag har anställda som inte är fastanställda och därför inte har lön mellan uppdrag. Det vill säga att du kommer på måndag, men på tisdag har de inte arbete till dig, så du får vänta en eller flera dagar, en vecka eller flera veckor. Det förekommer massor av kreativ beräkning av arbetstiden så att man inte får betalt för övertid, och inte heller för helgdagar.

I Norge måste 50 procent av arbetarna
på en arbetsplats vara organiserade för att facket ska kunna kräva kollektivavtal, att jämföra med Sverige där det räcker att en är medlem.

– Så det är svårare i Norge, och många vågar inte gå med i facket för att de är rädda att mista jobbet. Då får du en enorm negativ spiral, organisationsgraden bland hantverkare i Osloområdet har gått ner från 35 procent till 12-13 procent. Så detta är dramatiskt för den fackliga styrkan. Fackliga rättigheter som vi tillkämpat oss under mer än 100 år riskerar att rivas ner.

Många av de som arbetar för bemanningsföretagen är gästarbetare, och är bara i Norge under den tid de har arbete. De är svåra att värva som medlemmar i facket.

– Det är otroligt svårt att organisera gästarbetarna. De tjänar jävligt bra och tycker det är dyrt att gå med i facket. De vill jobba så mycket som möjligt när de är i Norge och sen åka hem med så mycket pengar som möjligt. Men jag menar att de har en politisk och moralisk plikt att organisera sig. Annars är de med om att torpedera ett organiserat arbetsliv.

– När jag säger det är det många som flackar med blicken, och en och annan gång är det någon som går med. Men det är en väldigt liten andel. De tusen kronorna det kostar att gå med kan vara en halv månadslön i Baltikum. Då väljer man hellre att ge pengar till en moster eller syster.

Precis som i Sverige finns det motsättningar inom den norska vänstern kring hur man ska se på arbetskraftsimport.

– En del menar att det jag säger närmast är högerpopulistiskt. Nej! Man måste göra en konkret analys och en konkret situationsbeskrivning. Och i nuläget måste vi använda nationalstaten som en utgångspunkt om vi ska ha en reglerad arbetsmarknad.

– Det här är inget nytt i arbetarrörelsens historia. När de engelska gruvarbetarna äntligen fick kollektivavtal var det inte bara genom svett och kamp utan också blod. Vad gjorde då de engelska arbetsgivarna? De hämtade luspanka irländare för att torpedera och slå sönder systemet. Och i norsk arbetarhistoria, helt säkert i den svenska också, så var det slagsmål utanför arbetsplatserna när det kom in oorganiserade. Då slogs man med bara nävarna: ”Bort härifrån! Här är vi organiserade och har kollektivavtal!”

Boye Ullmann berättar att han kallats både arbetarfientlig och till och med människofientlig för sina åsikter i frågan.

– Samtidigt är det ju jag, och inte de, som försöker organisera de bemanningsanställda. Och om man står på en vänsterpolitisk grund, då måste man fråga sig om det är bra att pappa jobbar i Norge, mamma städar i Frankrike och storebror på 15 år passar fyra syskon. Är det så vi vill ha det?

– En polsk rörmokare sa till mig att i Norge pratar de polska på byggarbetsplatserna och i Polen pratar de ryska och ukrainska, för de ligger på en fjärdedel av en polsk lön. Ukraina har idag nio och en halv miljon färre invånare än 1993, för de flesta har dragit västerut. Samma med Bulgarien och Rumänien. De här länderna töms på kompetens, både ingenjörer och facklärda arbetare, för att de inte tar kampen i sina egna länder.

Trots att ja-sidan förlorade folkomröstningen om norskt EU-medlemskap 1994 så påverkas landet av EU, bland annat genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, som Norge gick med i samtidigt som Sverige 1992. Därför gäller den fria rörligheten inom EU även Norge.

– Man påbörjade EU-anpassningen av lagstiftningen redan 1988 med målet att Norge skulle gå med i EU. EES-avtalet skulle bara vara den sista anhalten innan vi gick med, säger Boye Ullmann som också är facklig ledare i norska Nei til EU. Han berättar att liberaliseringen av bemanningsbranschen år 2000 – efter att AP och LO gjort en helomvändning i frågan – var ett led i detta.

– EU påverkar på så många områden men LO-toppen och deras jurister säger ändå att EU inte har någon påverkan på Norge. Då måste vi utgå från hur det faktiskt ser ut och hur vi kan driva frågor som indirekt kan slå mot EU. Vi EU-motståndare har fått allierade i konkreta frågor, som i detta med bemanningsföretag. Vi vet att EU kommer protestera eftersom detta är i strid med EU-traktaten.

– Det räcker inte att ha en eländesbeskrivning och säga att det är så svårt att göra något och folk är så dåligt insatta. Det gäller att skapa rörelser där det är möjligt. Vi måste visa att vi kan förändra och flytta fram positionerna.