Intern maktstrid gör slut på Mugabes era

Publicerad 21 november 2017

Befrielseledaren, partiledaren och presidenten Robert Mugabes era är över. Regeringspartiet Zanu-PF:s centralkommitté sparkade den 19 november den 93-årige Mugabe som ordförande och krävde att han skulle lämna posten som Zimbabwes president. Vilket skedde två dagar senare.

På mötet den 19 november uteslöt Zanu-PF presidentens fru, Grace Mugabe, tillsammans med nitton partimedlemmar i den så kallade G40-gruppen. De uteslutna anklagas bland annat för skyddande av kriminella, spridande av hatpropaganda och maktmissbruk.

Det som skett är kulmen på en långvarig maktstrid. Förra månaden sparkades vicepresidenten och Zanu-PF:s vice ordförande Emmerson Mnangagwa från sina poster. Detta tolkades som att Grace Mugabe och G40 stärkte sitt grepp inför den åldrande ledarens bortgång.

Men Mnangagwa, en veteran från befrielsekriget, slog tillbaka med stöd från krigsveteranerna, Zanu PF:s ungdomsförbund och militärledningen. På mötet där Mugabe avsattes valdes Mnangagwa till ny partiordförande och hans väntas ta över som president.

Om det finns politiska skiljelinjer bakom personstriden är oklart. Men det är tydligt att den långvariga och djupa ekonomiska krisen i landet skapat missnöje även inom Zanu PF:s led. Mugabe har i huvudsak skyllt problemen på västs ekonomiska sanktioner, vilket är en del av men långt ifrån hela sanningen.

Krafterna bakom Mnangagwa pekar ut Mugabe som personligt ansvarig för misskötseln av ekonomin. Om det är ett sätt att försöka rentvå de egna händerna och säkra makten för stunden, eller en förevändning för en politisk omläggning, återstår att se.

Vad som står klart är att västs påtryckningar knappast upphör för att Mugabe försvinner från makten. Sanktionerna handlar inte om personen Mugabe, och inte eller om svåra levnadsförhållanden eller demokratiska brister. Sanktionerna var ett svar på den jordreform som Mugabe – ställd inför ett hårt folkligt tryck – drev igenom i slutet av 1990-talet.

Zimbabwe lär inte släppas in i värmen med mindre än att jordreformen rivs upp och utländskt kapital och vita jordägare åter intar den zimbabwiska landsbygden.