Avslöjande helikopterkrasch – vad gör Frankrike i Libyen?

Söndagen den 17 juli kraschade en helikopter sju mil söder om Benghazi i östra Libyen. Ombord befann sig tre franska soldater, som alla dödades vid kraschen.

Frankrike – som officiellt inte har några soldater i Libyen – är påkomna med fingrarna i den blodiga kakburken. President Hollandes regering är medskyldig till det kaos som skapat flyktingströmmar och gett utrymme åt den typ av terrorgrupper som sedan slagit till på franskt territorium.

En Benghazi-baserad rebellgrupp har tagit på sig nedskjutningen av helikoptern och hävdar att fyra dödades, varav två ”utlänningar”. Franska myndigheter har bekräftat att tre franska soldater dog i kraschen som de hävdar berodde på ”tekniska problem”.

Men den stora frågan är vad de franska soldaterna gjorde i Libyen överhuvudtaget – och dessutom till synes koordinerade med den stridande arméfraktion som kontrollerar östra Libyen.

Enligt franska regeringens talesman var soldaterna ”specialstyrkor” med ”ett farligt spaningsuppdrag”. ”Vi är där för att hjälpa och för att se till att Frankrike är närvarande överallt i kampen mot terrorismen”, menade talesmannen.

Rebellgruppen som tagit på sig nedskjutningen hävdar att helikoptern tillhörde general Khalifa Haftars styrkor, som formellt sett är – eller åtminstone har varit – Libyens armé sedan Gaddafis fall 2011.

Khalifa Haftars ”nationella armé” stödjer inte den FN-erkända enhetsregeringen i Tripoli, utan istället en konkurrerande regering baserad i Tobruk.

Läget i Libyen är komplicerat. Rivaliserande miliser och rebellgrupper strider om den lokala kontrollen över olika delar av landet, och inte minst över oljan. Fraktioner och rebellgrupper byter regelbundet lojalitet och regionala och globala stormakter stödjer olika grupper.

Khalifa Haftars styrkor har sedan 2014 bekämpat den förra, islamistdominerade, Tripoli-regeringen som vägrade lämna ifrån sig makten efter att de förlorat ett val med mycket lågt valdeltagande. Khalifa Haftar bodde under många år i USA där han hade nära förbindelser med CIA. Han har av många liknats vid Egyptens president Abdul Fattah al-Sisi.

I kriget mot den förra Tripoli-regeringen har Khalifa Haftar fått stöd av Egypten och Förenade Arabemiraten. Och uppenbarligen också av Frankrike.

Samtidigt fick Tripoli-regeringen stöd av Qatar och Turkiet, som gärna ser krafter knutna till Muslimska brödraskapet växa sig starkare. Alla sidor säger sig i sin tur vilja bekämpa Islamiska staten.

I december 2015 förhandlades en ny nationell enhetsregering fram med FN:s hjälp. Västmakterna, med USA i spetsen, sade sig vilja stödja den nya enhetsregeringen för att få till en vapenvila. Enhetsregeringen erkändes också av den förra Tripoli-regeringen – men inte av Khalifa Haftars styrkor i östra Libyen.

Frankrike har alltså valt att stödja de väpnade fraktioner som bekämpar den FN-stödda enhetsregeringen.

Denna enhetsregering är därför inte helt nöjd med Frankrikes ”hjälp mot terrorism”. I ett uttalande uttrycker enhetsregeringens presidentråd ”sitt djupa missnöje med den franska närvaron i östra Libyen” och påpekar att den sker helt utan koordination med enhetsregeringen. I Tripoli och flera andra städer har tusentals libyer demonstrerat mot den franska närvaron.

Den komplicerade situationen är en del av den dragkamp som pågår mellan olika imperialistiska läger om kontrollen över Libyen. Frankrike spelade en stor roll i Nato-koalitionens bombkrig mot Libyen 2011, som slutade med att Libyens regering störtades och president Gaddafi lynchades av rebellgrupper. Attacken beskrevs som en ”humanitär intervention” som svar på påstådda regeringsövergrepp.

Det kaos som råder i Libyen är en direkt följd av Nato-anfallet 2011. Natos ”humanitära” bombkrig syftade inte till fred och frihet för libyerna, utan till att slå sönder Libyens självständighet och vinna kontroll över landets oljetillgångar.

Förstörelsen och kaoset i Libyen har gett upphov till flyktingströmmar och skapat en grogrund för terrorgrupper som Islamiska staten. Kaoset har också bjudit in regionala stormakter som Saudiarabien och Förenade arabemiraten att vara med och slåss om bytet. Att Frankrike, och övriga västmakter, med militära medel nu vill säkra sin del av den libyska kakan kommer att vara bensin på den eld de själva anlagt.

Man skördar vad man sår. Frankrikes framfart i Libyen kommer att leda till fortsatta flyktingströmmar, växande terrorgrupper – och i slutändan fler terrordåd på franskt territorium.