Transportgate och nyliberalismens kris

Hyckleriet kring Transportstyrelsens IT-skandal är enormt. Den borgerliga alliansen tillsammans med SD vädrar opinionsmässiga poänger och tävlar om vem som kan ställa mest högljudda krav om avgångar och skrika högst om haveri och hot mot rikets säkerhet.

Självklart är det allvarligt att en statlig myndighets generaldirektör struntar i lagen, självklart är det allvarligt att känsliga uppgifter som kan kränka den personliga integriteten har kunnat läcka ut och självklart är det allvarligt att de socialdemokratiska ministrarna försökt sopa skandalen under mattan när det uppdagades förra året.

Men de fem borgarpartierna är lika medskyldiga som regeringen till Transportstyrelsens skandal. I sina attacker på regeringen Löfven låtsas inte högerpartierna om att det var regeringen Reinfeldt som drev på för att svenska myndigheter skulle upphandla sina IT-tjänster.

Regeringen å sin sida försöker framställa Transportstyrelseläckan som ett olycksfall i arbetet, och att haveriet inte hade inträffat om alla regler hade efterföljts. Möjligtvis kan Löfven rida ut den inrikespolitiska stormen genom att göra ett bondeoffer. I skrivande stund har alliansen begärt misstroendeförklaring mot infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist.

Oavsett vad som kommer hända så förnekar både borgarpartierna och regeringen att det i grunden handlar om ett systemfel. IT-haveriet har sin orsak i och är ett uttryck för den nyliberala kapitalismens kris.

Den nyliberala politiken har penetrerat varje vrå av mänskligt liv, för att låna en fras från Kommunistiska manifestet. Snart all offentlig verksamhet ska privatiseras och den som finns kvar ska drivas som privata företag ändå. Marknadstänkandet, omdöpt till New Public Management, är förhärskande. Överallt i samhället verkar det och överallt skapar det kaos och förstörelse.

Överallt överförs det mängder av pengar från det allmänna till privata företag, vilket också är den grundläggande drivkraften bakom förstörelsen, även om det också drivs på bortom ekonomiska incitament av ideologisk nit och övertygelse. Hela den statliga tjänstemannakåren på högre nivåer verkar övertygade att outsourca, hålla budget och att skära ner är den enda vägens politik.

Transportstyrelsen beslut att låta sin IT-drift läggas ut på entreprenad, vilket genom en lång kedja av underleverantörer lett till att olika databaser och register med känslig information hamnat hos datatekniker i utlandet är långt ifrån det värsta exemplet på den nyliberala förstörelsen.

De stora välfärdskoncernerna, med namn som Aleris, Attendo och Academedia, plockar ut skyhöga vinster. Välfärdsparasiternas vinstnivåer ligger fyra till fem gånger högre än det som anses vara normala nivåer – vinster som kommer direkt från våra skattepengar och med vanvård av gamla och sjuka samt försämrade villkor för välfärdsarbetarna som resultat.

Premiepensionssystemet har lett till ökade administrationskostnader och sämre pensioner där tusentals pensionärer nu lever i fattigdom.

Bostadsbristen är skriande, kostnaden för boende skjuter i höjden och lägenheter underhålls inte.

Kaoset i Stockholms sophantering efter upphandlingen med skurkföretaget Reno Norden är bara ett av det värsta exemplet – över hela Sverige finns liknande situationer där samhällelig service försumpats. Försenade eller helt stillastående tåg och bussar eller post och paket som inte kommer i tid.

En lång rad av bolagiseringar av tidigare statliga verk där Vattenfalls affärer med kol och gas och Telias ljusskygga eskapader i öst är två tydliga exempel vad konsekvenserna blir.

Nu reses röster från flera olika håll som kritiserar privatiseringen och upphandlingen av offentlig verksamhet. Den nyliberala fundamentalismen ifrågasätts i allmänhet av allt fler, även borgerliga debattörer, i ett desperat försök att hitta lösningar på kapitalismens djupa kris som i allt fler länder får sin motsvarighet i en politisk kris. Förtroende för finanselit och deras politiker eroderar och det går inte längre att styra på det gamla sättet.

Men går det att tänka sig en kapitalism utan nyliberalism?

Nyliberalismens genombrott på 1980-talet, med början i finanskapitalets kärnländer USA och Storbritannien, var och är ett politiskt systemskifte, grundat i en förskjutning i styrkeförhållandet mellan klasserna. Men nyliberalismen drevs också fram av kapitalismens ackumulationskris och stagnationstendenser efter att efterkrigsboomen positiva effekter för kapitalismen stannat av under 1970-talet.

Lösningen blev avskaffade kredit- och valutaregleringar, som gav kapitalet fritt tillträde till globala spekulationsmarknader, och därefter upphävandet av statliga monopol inom infrastrukturen och privatiseringar inom offentlig sektor, som gav nya avsättningsmarknader för överskottskapitalet.

Den här processen är ännu inte avstannad, i alla fall inte ett land som Sverige där delar av statens egen administration och myndighetsutövning uppenbarligen också kan privatiseras. Ännu har det inte gått så långt som i USA, där stor del av militär- och underrättelseapparaten läggs ut på entreprenad och där fängelseverksamheten är upphandlad.

Även om dagens kapitalism kan klara sig utan vissa av den nyliberala fundamentalismens uttryck, så är det ett faktum att nyliberalismen svarar mot den finansialiserade kapitalismens behov. Den är inte bara en politik, utan det går rent av att tala om nyliberalismen som ett produktionsförhållande med gigantiska transnationella företag, permanenta stagnationstendenser och en finansialisering som förvandlat världskapitalismen till en kasinoekonomi där spekulationskapitalet dominerar såväl nationalstater som produktiv verksamhet.

Med det sagt så är en samhällelig diskussion, om än bara om nyliberalismens värsta avarter, positiv och en bra början. Om den nyliberala fundamentalismen släpper sitt grepp så öppnas möjligheter. Om den politiska debatten handlar om att privata företag inte bör sköta samhällelig service kanske deras oinskränkta makt i hela samhället börjar ifrågasättas.

Kommunistiska Partiet menar för vår del att kapitalismen och marknadstänkandet måste kastas ut ur välfärden, den offentliga servicen och förvaltningen. Det är behoven, inte kostnadsminskningar, som ska styra hela verksamheten

Vi anser att detta gäller även människors behov av mat, bostäder och över lag i samhället. För ett välfungerande och tryggt samhälle för folket krävs att människors behov är både mål och utgångspunkt för samhällsplaneringen, inte privata storföretags vinster och snäva budgetramar.