Motstånd är Iraks demokrati

Ett val under ockupation kan definitionsmässigt inte vara fritt.
Fria val kräver ett fritt land. Ockupationen räcker för att avfärda det
s.k. valet i Irak som en riggad bluff, särskilt som ockupationsmakten
dikterat den författning som det s.k. valet skall bekräfta.  



Men mer kan läggas till. Detta s.k. val genomfördes under proklamerat
undantagstillstånd; det ackompanjerades av brutala amerikanska
terrorbombningar av oppositionella städer och provinser; det
organiserades av ockupationstrupperna, som både distribuerade och
hämtade in valsedlarna; det inkluderade igenbommade vallokaler i s.k.
oroliga områden, där medborgarna inte tilläts rösta; det var kemiskt
rent från de internationella observatörer som anses så nödvändiga i
alla andra tvivelaktiga valsammanhang.



Ett val under bajonetterna, helt enkelt - ett val utan minsta
demokratisk legitimitet, ett val för att bekräfta ockupationsmaktens
diktat och överhöghet.



Ändå kallas detta våldsomgärdade spektakel för ”det första fria valet i
Iraks historia”. Av en unison borgerlighet. Aftonbladets utsände ropar
rentav att irakierna ”röstar mot terrorn”. Detta samtidigt som
amerikanska soldater våldtar småflickor under offensiven mot Tal Afar
och under det att amerikanska bomber ödelägger städer och byar i den
oregerliga sunnitriangeln. Det är i sanning vämjeligt.



Redan innan de öppna vallokalerna stängdes rapporterade
ockupationsmakten och dess lakejer om ett högt valdeltagande. Fattas
bara annat. Deltagandet är rentav så stort att valmyndigheten inte får
räknandet att gå ihop. På sina håll har ambitiösa klantar lagt så många
valsedlar i urnorna att antalet röster överskrider antalet
röstberättigade. Det officiella resultatet dröjer därför några dagar.



Men det officiella resultatet i ett val som inte är ett val spelar
ingen roll. Författningen är dikterad och godkänd av ockupationsmakten,
är med våld redan införd av ockupationsmakten, ty författningens essens
är det tidigare sammanhållna och sekulära Iraks splittring på religiös
och etniskt grund. USA söndrar Irak för att kunna behärska Irak. På
klassiskt manér.



Vad denna framtvingade splittring bär i sitt sköte återstår att se. Det
talas om hotande inbördeskrig, varvid exemplet Jugoslavien visar att
inbördeskrig är en fruktansvärd möjlighet i länder där olika folk och
religioner tidigare levt sida vid sida i relativ sämja.



Men inbördeskrig är inte den enda möjligheten. Irak har en
mångtusenårig historia av etnisk och religiös samexistens, en tradition
som idag bärs vidare av motståndet mot ockupationen. Motståndet är inte
sekteristiskt, utan nationellt. I motståndet förenas araber och kurder
och sunniter och shiiter, förenas alla Iraks folkgrupper och religioner
i en gemensam kamp för landets frihet.



I motståndets samexistens ligger Iraks hopp, ligger Iraks demokratiska framtid.



Det är motståndet mot ockupationen som representerar demokratin i
Irak, ty ett land under ockupationen är inte fritt och ett land som
inte är fritt kan inte vara demokratiskt. Först när Irak befriats blir
demokratin en möjlighet. Men demokratin byggs redan nu i motståndets
samexistens, i det gränsöverskridande folkliga motståndet mot den
imperialistiska diktatur som påtvingats Irak med våld.



Det är i sanning vämjeligt att alla dess borgerliga patentdemokrater
förtiger detta enkla och självklara. De ylar i korus så fort USA begär
det och de tiger som muren så fort USA anbefaller största möjliga
tystnad. Fy fan för sådant hyckleri.



18 oktober 2005

Proletären 42, 2005