Leve den vilda strejken!

Förra veckan riktade den här ledarsidan ett tack till Expressens ledarsida för sin ärliga klasskampsretorik och att de öppet deklarerade vilka deras uppdragsgivare är när de uppmanade kapitalisterna att sätta hårt mot hårt mot sopåkarna och hamnarbetarna.

Den här veckan vill vi rikta tacksamheten mot den moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner som också säger som det är på Aftonbladet Debatt i förra veckan. För-utom det sedvanliga föraktet och hatet mot hamnarbetarna och sopåkarna för att de tar kamp för sina rättigheter, är Fjellner vansinnig på Transportarbetarförbundet.

Det är här ärligheten kommer in. Fjellner attackerar Transport för att inte kunna hålla pli på sina medlemmar och att det inte värnar den svenska modellen med få konflikter.

Här har Fjellner och hans klassbröder- och systrar gett lite rättigheter i utbyte mot att facket och sossarna håller ordningen så kapitalisterna ska få arbetsro, och så kan de inte hålla sin del av avtalet!

Fjellner drar slutsatsen att den svenska modellen behöver förändras och talar om att konflikträtten måste ses över. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har också öppnat upp för lagändringar som ett sätt att slå mot hamnarbetarförbundet.

Borgarklassen, och deras politiker är så vana vid att kunna göra vad de vill att det räcker med två kämpande arbetargrupper för att de ska börja skrika på lagstiftning och repressiva åtgärder. Den demokratiska fernissan är tunn.

Under den senaste tjugoårsperioden med en furiös ensidig klasskamp från kapitalets sida är vissa delar i den svenska modellen värda att försvara, som ändå garanterar grundläggande rättigheter för arbetare. Till exempel har kollektivavtalen attackerats från delar av en segerrusig borgerlighet som inte ansåg sig behöva kompromissa längre.

Dock får vi aldrig glömma bort att den svenska modellen i grunden innebär kapitalisternas diktatoriska rätt att driva igenom försämringarna under fredsplikt.

Det är en modell som bakbinder arbetare att kämpa för sina jobb, löner och arbetsförhållanden och samtidigt lämnar fritt fram för arbetsköparna att säga upp arbetare, sänka löner och försämra arbetsförhållanden, utan att detta räknas som stridsåtgärder. Och som gör det möjligt för kapitalisterna att dra de arbetare som vågar kämpa inför domstol.

Sopåkarnas kamp blixtbelyser detta faktum och det är bra att den svenska modellen utmanas, men från arbetarhåll den här gången.

Det är fler som uppmärksammar detta. ”Det gamla arbetarpartiet har nu gått så långt som att vilja begränsa strejkrätten. Där är det verkliga samförståndet. Näringslivet backas upp av politikerna, som blundar för arbetsmarknadens försämringar. Den vilda strejken som pågått i dagarna kan därför mycket väl vara startskottet för någonting större.”, skriver frilandsjournalisten Elina Pahnke (Sydsvenskan 13 juli).

Förhoppningsvis har hon helt rätt.