Handslag för nyliberalt ministerstyre

Det blev en turbulent julefrid, i varje fall i de politiska korridorerna i huvudstaden. I elfte timmen greppade borgaralliansen Stefan Löfvens sedan länge utsträckta hand.

Först att bänka sig vid det löfvenska förhandlingsbordet var kristdemokraternas Göran Hägglund, som utan stabilt röstunderlag och pengar i partikassan såg fram mot extravalet som en kristen fruktar skärselden. Därefter fick övriga alliansledare vika ner sin tuppkammar.

Av det utlovade extravalet blev alltså intet. Istället enades sex av åtta riksdagspartier kring den så kallade decemberöverenskommelsen.

Att döma av kommentarerna är det en vänsterseger. S-Mp-regeringen sitter kvar och tvingas än mer förlita sig på stöd av Vänsterpartiet för att fortsätta vara det största blocket. Borgaralliansen lägger ner sin oppositionsroll, i varje fall när det gäller budget och utnämnande av statsminister. Och Sverigedemokraterna förlorar sin vågmästarroll.

Sett ur denna synvinkel är det inte konstigt att decemberöverenskommelsen möts av gillande från den vänstra åskådarläktaren. En seger för LO-kollektivet, skriver LO-tidningen Arbetet. Den borne optimisten Göran Greider känner glädje, trots vissa reservationer. Och Aftonbladets ledarblogg menar att det genom överenskommelsen nu är fritt fram för en ”radikal progressiv politik”.

På motsatta kanten är de ljusa tonerna förbytta i nattsvarta burop. Ju längre högerut på kommentatorsskalan desto ljudligare brösttoner. Oacceptabelt, skriver Dagens Industris ledarsida. Villkorslös kapitulation, ropar den förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg. Högförräderi, trumfar den mörkblåa studentföreningen Heimdal. Och argast av alla matadorerna är sverigedemokraten Mattias Karlsson som sliter sitt hår och viftar med en misstroendeförklaring.

Allt väl skulle kunna tyckas, eller i varje fall det bästa i den givna situationen. Nej, dessvärre inte. Inte för den som ser politik som mer än regeringsmakt och taktik. Och definitivt inte för den som vill se mer ideologi och tydligare motsättningar i politiken och som vägrar överge inriktningen att arbetarintresset måste upp på dagordningen i den svenska politiken. Decemberöverenskommelsen är förkastlig ur både politisk och demokratisk synvinkel.

Politiskt bäddar den för en nyliberal politik som lägger sig mitt emellan S-MP-blocket och borgaralliansen. För det första kommer den nuvarande regeringen det kommande året att regera med alliansens budget. För det andra är dörrarna stängda för varje förslag som kan hota överenskommelsen, som endast är ett gentlemen’s agreement och kan sägas upp när som helst.

De förslag på vinstbegränsningar i välfärden, ingrepp mot otrygghet och lönedumpning på arbetsmarknaden och stegen bort från den moderata arbetslinjens plågoris över sjuka och arbetslösa – oavsett hur urvattnade dessa förslag har varit – kommer de sannolikt att avskrivas från dagordningen för att behålla regeringsmakten och garantera överenskommelsens fortlevnad.

Lägg till detta de redan fastslagna överenskommelserna om att behålla de nyliberala budgetreglerna, satsa på militarismen och uppslutningen bakom dagens eländiga pensionssystem.

Aftonbladets drömmar om en ”radikal progressiv politik” och Mikael Odenbergs mardrömmar om att ”löntagarfonderna ska återinföras eller bankerna förstatligas” hör båda hemma i John Blunds rike.

Decemberöverenskommelsen bäddar för nyliberalt ministerstyre. Svenskt Näringsliv har satt ner foten och kräver politiskt lugn. Partipolitiskt dribbel får inte stå i vägen för affärsintresset. Det som önskas är en uppgörelse som konserverar den rådande ordningen. Om det sedan är Stefan Löfven eller Anna Kinberg-Batra som håller i hövdingstaven är en andrahandsfråga.

Den politiska krisen under senhösten och vintern är en rent parlamentarisk kris, uppkommen av en ny och till att börja med svårhanterlig mandatfördelning och med Sverigedemokraterna som agerar med uppkomlingens hybris och som ännu inte skickats på tillräckligt många kurser hos Svenskt Näringsliv för att lära sig spelets regler.

Den parlamentariska krisen kommer sig inte av någon politisk kris i samhället, beror inte på klassmotsättningar och ett ifrågasättande av den EU-styrda arbetarfientliga politiken. Av någon sådan rörelse märks inte ens fostersparkar.

Det enda som hörs från den fackföreningsrörelse som enligt sina stadgar ska kämpa för arbetarintresset även i samhället i stort är LO-borgens maningar till blocköverskridande samarbete.

Decemberöverenskommelsen är inte bara politiskt förkastlig, utan även demokratiskt. Den innebär en kraftig maktförskjutning från riksdag till regering och leder i praktiken till ministerstyre.

I detta har borgarna rätt, även om deras kritik är minst sagt falsk. Hade det varit socialdemokraterna som vek ner sin opposition inför en alliansregering hade det inte hörts några demokratiska försvarsrop från Svenska Dagbladet och Dagens Industri. Och framförallt är dessa de sista att försvara riksdagens makt när det gäller de gångna 20 årens ständiga flyttlass med makt och inflytande ner till Bryssel.

Skolboksleninisten kan ryggmärgsmässigt avfärda saken med att det spelar väl ingen roll om hur makten fördelas mellan riksdag och regering, det är ju ändå kapitalet som styr. Det är att göra det enkelt för sig.

När makt flyttas från folkvalda församlingar, det må vara kommunfullmäktige eller riksdagen, och istället samlas hos regering eller kommunstyrelse bäddas det för uppgörelser i smyg och läggs hinder i vägen för den opposition som är det salt som förhindrar instängdhetens förruttnelse.

Att det i politisk mening saknas en sådan opposition, då uppslutningen bakom den nyliberala EU-politiken är i det närmaste total i de flesta folkvalda församlingarna i detta land, är en annan sak. Som demokrater är Kommunisterna motståndare till maktfullkomlighet och ministerstyre.

Det återstår att se hur långlivad decemberöverenskommelsen blir. Ilskan är stor på högerkanten, inte minst i de moderata leden. Den moderata väljarflykten till SD kommer förmodligen att öka. Att sex av åtta partier sluter upp bakom det nyliberala ministerstyret ger SD än större möjligheter att framställa sig själva som det enda oppositionspartiet.

Även Vänsterpartiet står formellt utanför uppgörelsen. Valet för Sjöstedts parti är att antingen agera regeringsunderlag för en Stefan Löfven som vet att allt som luktar vänster är minerad mark som hotar överenskommelsen eller att utnyttja läget till att resa en vänsterkritik med större perspektiv än vinsterna i välfärden. Väljer V det första lämnas oppositionsrollen ensam åt avgrundshögern.

Från vissa håll har decemberöverenskommelsen kallats historisk. Det är den inte. Den bekräftar bara den uppslutning bakom den arbetarfientliga EU-politiken som sedan länge råder. Den visar även med all önskvärd tydlighet att alla vi som vill resa arbetarintresset på den politiska dagordningen inte kan förlita oss på riksdagen.

Om den växande otryggheten, lönedumpningen, kapitalismens härjningar i välfärden och förnedringen och fattigdomen för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa skall bekämpas så får vi ta saken i egna händer.