En programskiss för ARBETE ÅT ALLA

Trots att exportindustrin går för högtryck och trots att regeringen
målar den svenska ekonomin i ljusa färger, så fortsätter arbetslösheten
att öka. För juli rapporterar AMS en arbetslöshet om katastrofala 8,1
procent. Sammanlagt 381.000 personer saknar jobb,  vilket innebär
en ökning med 13.000 arbetslösa jämfört med samma månad i fjol.



Nästan hela ökningen, 12.000 personer, utgörs av kvinnor. Enligt nya
AMS-chefen Bo Bylund beror detta på att efterfrågan i offentlig sektor
är fortsatt svag. Ändå är botten är inte nådd. Så räknar AMS med att
antalet anställda i offentlig sektor kommer att minska med ytterligare
4.000 i år.



För inte minst socialdemokratin är arbetslöshetssituationen en 
politisk omöjlighet inför valet 2006. Raddan av skandaler kan
maktpartiet hjälpligt hantera, men att gå till val med ett totalt
misslyckande i ”bästa grenen” går inte. Därför måste siffrorna hyfsas
och det snabbt. Annars är en valförlust närmast oundviklig.




Det är i detta perspektiv man skall se det ”jobbpaket” som  
finansminister Nuder presenterade i förra veckan. Paketet  utgör
mer en kosmetisk investering i valet än en verklig satsning för att få
fler i jobb, något som understryks av att det handlar om åtgärder som
tidsbegränsas till två år och som mest syftar till att överföra
människor från öppen arbetslöshet till olika slags åtgärder.  



Naturligtvis är det bättre att regeringen gör något än ingenting alls,
som hittills. Inget fel i fler praktik- och lärlingsplatser. Men några
nya jobb ger inte sådana åtgärder. Samma sak med de sk plusjobb som
Persson och Nuder i två år bjuder kommunerna på för att utföra ”det
lilla extra”. Det handlar om beredskapsarbeten för att dölja
arbetslösheten över valet. Och för att högst tillfälligt (och
valtaktiskt) lindra nedskärningspolitikens allra värsta konsekvenser.



Från socialdemokratiskt håll tas jobbpaketet emot med öppna armar.
Äntligen får de socialdemokratiska valarbetarna något att tala sig
varma för. LO:s chefsekonom Dan Andersson betecknar rentav paketet som
”nästan keynesianskt”. Det är till att ha små pretentioner. Paketet
ryms inom ramen för det åtstramande budgettaket – och det i en
situation då inte ens skyhöga bensinpriser och rekordlåg ränta ger en
inflation att tala om. Må vara att regeringen tillämpar ett mått av
kreativ bokföring vad gäller statsfinanserna som i valtider gör det
möjligt att lyfta lite på budgettaket, men någon expansiv finanspolitik
a la Keynes kan man då rakt inte tala om.



I det stora hela utgör Nuders jobbpaket kosmetika. Den öppna
arbetslösheten kommer att minska något över valet, men
arbetslöshetskrisen består. Ja, arbetslöshetskrisen fördjupas, ty om
inget görs för att behålla de jobb som finns och för att få till stånd
nya varaktiga jobb, så kommer arbetslösheten att öka ytterligare efter
det att kosmetikan runnit av.



Situationen är givetvis ytterst allvarlig. Sedan EU-anpassningen
inleddes i början av 1990-talet har antalet reguljärt sysselsatta i
Sverige minskat från 86 till 76 procent. Över en miljon människor i
arbetsför ålder står av olika skäl utanför arbetsmarknaden, förnekade
jobb eller utstötta från ett arbetsliv som cyniskt förbrukar människor.



Det finns dessvärre inget som tyder på att botten är nådd med detta.
Storföretagen bejakar massarbetslösheten som ett medel att pressa
tillbaka arbetarklassen, en ambition som med varierande entusiasm
bejakas av hela det politiska etablissemanget. Därför lyser kampen mot
arbetslösheten med sin frånvaro.



I denna situation måste arbetarkraven formuleras och drivas underifrån,
inte som vädjanden till de som makten haver och inte inom de trånga
ramar som etablissemanget betraktar som politiskt korrekta, utan som
ett självständigt arbetarprogram.



Kommunistiska Partiet har vare sig möjlighet eller ambition att
formulera ett sådant arbetarprogram på egen hand. Men vi framför gärna
ett antal förslag på vad ett sådant program bör innehålla, att
diskutera med alla som likt oss ser arbetslösheten som arbetarklassens
värsta gissel. Några tankegångar.