Hoppa till huvudinnehåll
Av

En apterad bomb

”En tickande bomb”, säger arbetslivsminister Hans Karlsson och ser riktigt bekymrad ut. Han fruktar ett mindre folkligt uppror.




Kollegan och chefen Thomas Östros skräder inte heller orden. I ett brev
till EU-kommissionen hotar Östros med svensk blockad av EU:s
tjänstedirektiv om kommissionen verkligen avser att ”intervenera mot
Sverige”. Enligt Aftonbladet osar det svavel om Östros brev.



Äntligen! har man lust att utropa. Äntligen tar sig svenska
socialdemokrater ton mot det EU som ständigt intervenerar till förmån
för kapitalets diktatur. Men ropet fastnar halvt i halsen. För menar
Karlsson och Östros verkligen allvar med sina brösttoner? Dessvärre är
vi inte så säkra på det.




Det handlar som alla förstår om EU-kommissionären Charlie McCreevy och
hans framträdande i Stockholm i förra veckan. På en presskonferens
deklarerade McCreevy helt frankt att det svenska  
kollektivavtalssystemet strider mot EU:s regler och att kommissionen
därför kommer att gå emot Sverige när det sk Vaxholmsfallet prövas i
EU-domstolen. Att svensk lag (Lex Britannia) gav Byggnads rätt att
blockera bygget i Vaxholm betyder inte att blockaden är laglig i
EU.  



I sak är uttalandet givetvis upprörande. EU-kommissionen skall ge blanka

tusan i hur svensk arbetsmarknad organiseras. Men samtidigt är det inte
särskilt märkvärdigt. EU:s arbetsmarknadsregler är uppbyggda kring det
kontinentala systemet med lagstadgade minimilöner, vilket placerar det
svenska kollektivavtalssystemet i en rättslig gråzon. För att uttrycka
saken milt. Något som nejsidan kraftfullt varnade för inför
folkomröstningen om EU 1994 och som jasidans socialdemokrater lika
kraftfullt förnekade.



Nuvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hävdade rentav att
EU-medlemskapet i viktiga avseenden skulle förstärka svenska
arbetstagares rättigheter (Facket och EG nr 6 1994) - en
häpnadsväckande uttalande för alla med minsta kunskap om EU:s
regelverk, men likväl vällustigt svalt av partigängande
socialdemokrater och fackliga byråkrater.



Nu har sanningen hunnit ifatt lögnen. EU-domstolen har visserligen
inte sagt sitt om konflikten i Vaxholm. Och Charlie McCreevy är inte
riktigt lika kaxig längre. Men hans uttalande visar ändå vad det
handlar om. Lex Britannia är utsatt för attack och med Lex Britannia
hela det svenska kollektivavtalssystemet. För hur skall
kollektivavtalen värnas om svenska fack fråntas rätten att vidta
konfliktåtgärder mot utländska företag som vägrar teckna kollektivavtal?




Givetvis har Hans Karlsson rätt i att detta är en tickande bomb. Om
EU-domstolen underkänner Lex Britannia finns inte minsta skydd mot
lönedumpning i Sverige, inte ens lagstadgade minimilöner (som bara är
en statligt sanktionerad nedre gräns för lönedumpning).



Men frågan är om det är själva lönedumpningen som bekymrar Hans
Karlsson och den fackföreningsbyråkrati han representerar. Som bekant
lämnar kollektivavtalens minimilöner utrymme för lönedumpning (en
fackligt sanktionerad nedre gräns), något som redan utnyttjas fullt ut
av diverse arbetskraftsimportörer. Som om inte detta var nog tecknade
LO och Svenskt Näringsliv för några veckor sedan ett ramavtal som skall
bana väg för skräddarsydda kollektivavtal för utländska företag, avtal
som skall ”beakta den existerande lönestrukturen i det utländska
företaget”.



Här osar det katt. Vad är det egentligen som får Hans Karlsson och
Thomas Östros att gå i taket? Är det lönedumpningen som sådan? Eller är
det att EU och Charlie McCreevy vill frånta svensk
fackföreningsbyråkrati dess centrala roll i en EU-ordning som inte bara
tillåter, utan som bejakar lönedumpning?




Vi vill absolut inte vara överdrivet misstänksamma. Är det så att Hans
Karlsson och Thomas Östros verkligen vänder sig mot lönedumpningen, så
är det utmärkt. Är det så att de menar allvar med brösttonerna mot EU,
så är det ännu bättre. Men innan vi ropar    ”Äntligen!”
vill vi ha mer handfast agerande än svavelosande brev.



I Ludvika Tidning (10/10) kräver nejsossen Bengt-Ola Ryttar en ursäkt
för allt det som jasidan lurade i svenska folket inför folkomröstningen
1994, inklusive detta med att kollektivavtalen inte var i fara. Det
kunde vara en god början. En tydlig ursäkt.

Men givetvis räcker det inte med ursäkter.



• Hans Karlsson bör å regeringens vägnar försäkra svenska folket om att
Lex Britannia gäller. Sedan får EU och EU-domstolen säga vad de vill.
Om det så innebär att Sverige lämnar det EU som visat sig vara ett
annat EU än den bedrägliga illusion som en knapp majoritet röstade ja
till 1994.



• Tomas Östros bör deklarera att han å regeringens vägnar ämnar inlägga
veto mot det tjänstedirektiv han hittills varit så positiv till. För
att tjänstedirektivet, i vilken slutgiltiga form det än får, bara
syftar till dumpning av löner, arbetsvillkor och arbetsmiljöregler på
EU:s inre tjänstemarknad.



Nog utgör lönedumpningen en tickande bomb. Men bomben är apterad av den
EU-positiva socialdemokratin, som nu har att desarmera den för att bli
trodd.



11 oktober 2005

Proletären 41, 2005