För arbete, välfärd och rättvisa

 

I fjol ökade de 90 företagen på Stockholmsbörsen sin sammanlagda vinst
med 40 procent. Till 304 miljarder kronor. Var motsvarande summa hamnar
i år återstår att se. Men den sammanlagda vinsten  kommer att bli
större, mycket större. Det är härliga tider, strålande tider – för
storföretagen.



Utmärkt! ropar de fåkunniga. Går det bra för storföretagen går det bra
för Sverige. Höga vinster ger stora investeringar och nya jobb. Det
säger i alla fall myten.



Men myten ljuger. Investeringarna ökar inte alls i samma takt som
vinsterna. Istället samlar storföretagen pengarna på hög, de delar ut
hundratals miljarder till aktieägarna och de placerar jättelika summor
i internationell finansspekulation.



I år delade storföretagen ut 150 miljarder kronor i arbetsfria
inkomster till aktieägarna. Det är nästan lika mycket som vad hela den
svenska sjukvården kostar per år. När siffran presenterades varnade
diverse  dystergökar för att de jättelika överföreningarna till
ägarna skulle     dränera företagen på eget
kapital. De jättelika vinsterna och de uteblivna investeringarna har på
rekordtid återställt de dränerade kapitalet. Så nästa år väntas ännu
högre utdelningar.



Vet för övrigt att utflödet av kapital är huvudorsaken till att kronan
förlorar i värde gentemot både dollarn och euron. Det är storföretagen
och de rika som sänker Sveriges valuta. För att de har så mycket pengar
att de inte vet vad de skall göra av dem här hemma.



Detta är en bild av Sverige, av ett välmående Sverige. För de rika är Sverige rikare än någonsin.



Som alla vet finns det också en annan bild. Av ett Sverige i
kris.  Jobb flyttas utomlands i en allt snabbare takt. Samtidigt
som svenska arbetare utsätts för en allt hårdare press, både genom en
japanisering av arbetslivet och av låglönedumpande arbetskraftsimport.
Välfärden rustas ner och de sociala trygghetssystemet utsätts för allt
mer aggressiva attacker. Arbetslösa skall straffas för att det inte
finns arbete åt alla och sjuka skall skylla sig själva för att de
stötts ut från en arbetsmarknad som alltmer cyniskt förbrukar människor.



Så ser det ut. Ett delat Sverige. Ett Sverige för kapitalägarna och de rika och ett för arbetare och sk vanligt folk.



I den politiska debatten är det ett slags axiom att det måste vara så
här. I vart fall påstås det vara givet att kostnaderna för den
gemensamma välfärden måste begränsas. Det är i grunden absurt och djupt
ohederligt. Ju rikare ett samhälle är, desto större del av sina
resurser har det råd att satsa på gemensam välfärd. Om bara viljan
finns. Om produktionen av materiella nyttigheter kräver en mindre del
av samhällets produktionsresurser, vilket de bevisligen gör, kan en
större del satsas på gemensam välfärd och ett bra liv för alla.



Enkelt och självklart. Men ändå inte. Om produktionen behärskas av
ett fåtal kapitalägare är det enkla inte längre självklart. Då ställs
den gemensamma välfärden mot det privata berikandet. Den klassiska
motsättningen mellan arbete och kapital.



Kommunistiska Partiet ger som alla vet inte ett vitten för den liberala
likriktning som förvandlast till politiskt axiom i den avreglerade
kapitalismens tidevarv. Sverige har råd med välfärd och rättvisa. Om
pengarna bara tas där de finns. Men Sveriges arbetare har definitivt
inte råd med det resursslöseri som massarbetslösheten innebär.



Detta är bakgrunden till det handlingsprogram för arbete, välfärd och
rättvisa som presenteras i detta nummer av Proletären. Med detta
program vill vi kommunister peka på en annan möjlighet än den
arbetslöshetsskapande och välfärdsnedrustande marknadsliberala; vill vi
visa att det här och nu finns möjlighet att resa konkreta krav som
åtminstone begränsar den avreglerade kapitalismens skadeverkningar;
vill vi mana till bredast möjliga diskussion i bredast möjliga
arbetarled om ett arbetaralternativ att gemensamt kämpa för.



Handlingsprogrammet skall betraktas som ett diskussionsinlägg. Detta är
vad vi kommunister står för och vad vi har att föreslå för att lösa
krisen i Arbetar-Sverige. Vi är givetvis beredda att diskutera andra
förslag och möjligheter.



Det viktiga är att det formuleras ett handlingskraftigt alternativ,
att allt vad arbetare är - kvinnor såväl som män, offentliganställda
såväl som privatanställda - formulerar egna, gemensamma krav utan att
lydigt snegla på överhetens snedvridna problemformuleringsföreträde.
Vad är bra för oss? Vad kan vi tillsammans göra för att göra vårt
Sverige bättre?



Handsken är kastad. I all vänlighet. Vi hoppas att många tar upp den.  



25 oktober 2005

Proletären 43, 2005