Rock’n’roll och kommunism

Jerry Williams ger publiken hundra procent när han äntrar Scandinaviums scen i Göteborg, men efter två låtar tycker han det är dags att öka intensiteten ytterligare några steg. Den mer än två timmar långa konserten är rak, enkel och kompromisslös och innehåller en väl avvägd blandning av rock’n’roll, country, blues och ett litet fåtal ballader. De sistnämnda kanske mest för att ge såväl publik som band en möjlighet att hämta andan.

Vi har avtalat tid för intervju efter konserten. Medan vi väntar på att Jerry Williams ska varva ner och byta om har vi sällskap med några autografjägande barn och 97-åriga Göteborgskommunisten Greta Segerson. Hon vill träffa sin idol och personligen lämna över ett exemplar av ”Moskva, Masthugget, Madrid”, boken om hennes och maken Bengts händelserika liv som aktiva kommunister.

På scen har Jerry Williams uppträtt i rosa och guldfärgade kavajer. Nu tar han emot oss ombytt i en t-shirt med Ho Chi Minh-motiv.

– Jag ska bara lägga in en snus så kör vi, säger han och visar oss in i en tom loge.

I mars och april har Jerry Williams turnerat med föreställningen Dynamite, som dessförinnan gått som krogshow i två år. Först på Rondo i Göteborg och sedan Tyrol i Stockholm. Förutom kompbandet Rebel Dela Questa backas han upp av körare och dansare, och med på turnén följer gästartister som Matte Lagervall från The Boppers och rockabillybandet Fatboy som förband.

Det är professionellt in i minsta detalj med avancerad rekvisita, ljussättning och koreografi, utan att det för den delen någonsin känns stelt eller överarbetat. Mycket tack vare Jerry Williams otroliga scennärvaro och det faktum att det är så uppenbart god stämning mellan alla in- blandade på scen.

– Alltså, man lirar för att det är kul, det är det som är grejen. Och om man märker att det inte är fullt så kul som det var från början, då får man ju ändra på upplägget.

Femtio år som artist gör Jerry Williams till en av Sveriges mest rutinerade musiker. Rötterna är fast förankrade i 1950-talets rock’n’roll, samtidigt som han genom åren lyckats hitta former för sin musik som gjort den samtida. Från 1960-talets gitarrock med The Violents och tiden med svenska soulpionjärerna Dynamite Brass, via 1970-talets folkparkssomrar med Wild Angels och Roadwork, till 1980-alets listframgångar och 1990- och 2000-talens kritikerrosade krogshower.

Trots att de olika bandkonstellationerna och projekten haft soloartisten Jerry Williams som frontfigur är han noga med att betona kollektivets roll, och han säger oftare ”vi” än ”jag” när han berättar om sin musikkarriär.

– Hela grejen står och faller med bandet. Du kan kasta in nästan vilken klant som helst i ett bra band så funkar det, men har du ett riktigt ökenband så slår du på arschlet, det spelar ingen roll vem som står och sjunger.

– Man lirar ju ihop, och repar fram det ihop. Det är liksom ingen som dikterar hur det ska vara, utan alla är med och sätter sin prägel på musiken.

Vi går tillbaka i tiden, till 1950-talet när ett blomstrande svenskt folkhemsbygge mötte rock’n’roll, den musik från USA som tog en hel ungdomsgeneration med storm, och den lovande klarinettisten Erik Fernström blev rocksångaren Jerry Williams.

– När Elvis och Little Richard slog så vände det upp och ner på allting, det blev liksom ”åh jävlar det där vill jag också hålla på med, jag skiter i klarinetten”.

Med den nya musiken växte en ny ungdomskultur fram.

– Innan såg de ut som små gubbar redan när de gick i sjunde klass. Nu blev det liksom tvärtom, man hade jeans, boots och skinnpaj. Allt kom med rocksvängen.

– De vuxna var emot det. Det bara dunkar sa de om musiken, men det var ett jävligt bra dunk i så fall, säger Jerry Williams och skrattar.

1950-talet var inte bara ett decennium av framtidstro och ny ungdomskultur. Det var också då det kalla kriget var som kallast och antikommunismen stark. Det hindrade dock inte Jerry Williams, som är född i ett arbetarhem med föräldrar som båda var organiserade kommunister, att ta ställning för socialismen. Trots det kalla kriget upplevde han det aldrig som ett problem att vara kommunist under tonåren.

– Jag tror det var bökigare tidigare, som när det var transportförbud på Ny Dag. Jag var väldigt liten när de sköt ner Catalinan, men de som var röda då hade det nog jobbigt.

Det kan tyckas finnas en motsättning mellan å ena sidan amerikansk rock’n’roll och å andra kommunistisk övertygelse. Men Jerry Williams avfärdar ett sådant resonemang.

– Nä, det där är blajsnack. Det var ju ingen jävla gotte på Östermalm som började lira rock n roll. Om någonting är knegarmusik så är det rock n roll. Jag menar, Elvis var ju lastbilschaffis och Little Richard var diskplockare. De flesta i raggarsvängen tror jag var sossar, kanske inte så medvetna sossar men de var ju knegare.

I slutet på 1950-talet tog Jerry Williams de första stegen som sångare. Ungdomsgårdarna runt om i Stockholm utgjorde en viktig samlingsplats för de första svenska rockbanden, liksom legendariska Nalen.

– Jag började lira i ett ungdomsgårdsband 1958 eller 59. Fast då var det mest på kul, jag höll på med allt möjligt som att tävlingscykla och spela ishockey.

En framtid som yrkesmusiker kändes avlägsen, och efter ströjobb på posten och i olika verkstäder började Jerry Williams arbeta som rörmokarlärling.

Samtidigt fick han förfrågan att börja sjunga med redan etablerade gruppen The Violents.
– De hade haft en hit med en låt som heter ”Kors på Idas grav”, som var en ren gitarrlåt. Så att jag kom med var för att de tyckte att de behövde en voice när de var ute och lirade.

– Det skulle ta sex år innan jag blev färdigutbildad och fullbetald rörmokare, och hela tiden när jag jobbade hade jag i skallen att jag ville lira.

Och det skulle inte dröja länge innan önskan gick i uppfyllelse. 1962 skivdebuterade Jerry Williams tillsammans med The Violents. Första singeln ”Darlin Nelly Grey” blev en hit på radions Tio i topp, och den karriär som nu pågått i snart femtio år inleddes.

Under hela artistkarriären har Jerry Williams stått upp för de socialistiska idealen, och han är känd som kommunist. Han använder inga invecklade resonemang när vi diskuterar de politiska frågorna, socialismen framstår snarare som en mycket enkel självklarhet.

– Om man ser hur samhället funkar och inte är röd så är man ju dum i roten. Det är skitenkelt, konstaterar han kort och gott.

Det socialistiska ställningstagandet har ofta gjort sig påmint hos Jerry Williams. Det kan vara i form av en scenkavaj med Fidel Castro-motiv på ryggen och röda fanor som dekor i en krogshow. Eller när han som Sommarvärd i radions P1 avslutade sitt program med att spela Internationalen, efter att ha konstaterat att samhället borde organiseras efter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

I SVT:s program Gokväll, där gästerna bjuder in gäster till en fiktiv middagsbjudning, valde Jerry Williams att förutom rhythm and blues-sångerskan Lavern Baker och trummisen och ångbåtsmaskinisten Peder Sundahl också bjuda in de ryska revolutionärerna Lenin och Stalin.

– Alltså, Sovjet gick ju snett eftersom det inte finns längre. Men varför det blev fel och när det blev fel hade det vart ball och sitta och surra med dem om, säger han om valet av gäster.

Som kommunist har han inte tappat tilltron till socialismens möjlighet, utan ser erfarenheterna från tidigare socialistiska samhällsbyggen som en källa till lärdom.

– Det är bara att göra om det igen och så ger man fan i att göra samma misstag, säger han, återigen kort och kärnfullt.

• Hur tror du stämningen hade varit mellan gästerna vid det här middagsbordet, hade Lavern Baker haft något att snacka om med Lenin och Stalin, eller hade det blivit en pinsam tystnad?
– Nä för fan, det tror jag Lenin hade varit allt för vaken för. Han hade nog passat på att förklara ett och annat. Och Lavern Baker var också jävligt vaken.

Lavern Baker är en av de musiker Jerry Williams ofta återkommer till som en viktig förebild och inspirationskälla. Som så många andra svarta artister i USA fick hon se hur vita musiker tjänade stora pengar på att spela in slätstrukna versioner av hennes låtar.

– Hon var vaken och fattade att något var fel, så hon gick till sin kongressman och sa att det här får ni rätta till, men inte fan rätta de till det.

Vi dröjer oss kvar vid frågan om socialismen, och tvingas konstatera att vänsteridéerna är alltför undanträngda i dagens högersverige.

– Just nu har ju borgarpacket en jävla medvind, de är välsmorda i käften och bra på att luras, tycker Jerry Williams.

Samtidigt är han säker på att högern förr eller senare kommer att möta motstånd.

– Det är klart att det kommer en vändning förr eller senare. Det måste det göra, annars kan vi ju lägga ner hela skiten.

– Jag menar, vad är det för ett samhälle där tjugoåringar måste köpa en lägenhet för två miljoner för att ha någonstans att bo? Det är ju inte klokt, vem fan kan få fram det? Det blir aldrig deras lägenhet, utan de får pröjsa till banken och till nån jävla förening. Istället borde det byggas vettiga hyresrätter.

• Märker du själv av högervridningen i ditt yrke som musiker?
– Själv har jag inte märkt av det så mycket, men jag ser ju att det blir svårare och svårare för de som börjar lira idag. Det har blivit mycket färre arbetstillfällen och sämre med a-kassan.

Det börjar bli dags att runda av. Jerry Williams ska ännu köra tillbaka till ”stan” från Göteborg, det vill säga till Stockholm. Fast noga räknat bor han en bit utanför ”stan”, i Täby kommun.
– Det är en jävla borgarkommun, berättar han.

Vid sidan av musiken är motionerandet ett av Jerry Williams stora intressen, och han berättar upprört hur privatiseringarna drabbat kommunens motionsanläggningar.

– Det finns motionsgårdar där de haft vikter framme, och man har kunnat låna skridskor och du kunde gå in och basta, men nu har de satt upp en sån där automat så att du måste betala när du skall gå in i omklädningsrummet. Vad blir nästa grej, en betalstation i kutspåret? Man måste pynta för att få andas luften i deras skog till slut.

Att det är viktigt för Jerry Williams att hålla uppe konditionen förstår vi efter att ha sett honom på scen. Han är inte still stor stund och håller ett tempo som nog många betydligt yngre skulle ha svårt att hänga med i. Och han har inga planer på att lägga musiken på hyllan, även om han för tillfället inte riktigt vet vad nästa projekt ska bli.

– Just nu är jag så inne i den här turnén, och när vi är färdiga så behöver jag nog bara varva ner ett tag. Det brukar ta några veckor sen börjar man lyssna på grejer och kolla in andra som lirar.

• Så du känner ingen brist på inspiration?
– Ibland så står det bara still, men när man blir sugen på att lira så brukar den komma.