Klädindustrin synas i sömmarna

Den 24 april 2013 rasade en åtta våningar hög fabriksbyggnad på Rana Plaza i Savar utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka. En stor spricka hade upptäckts i en bärande pelare, men med hot om utebliven lön tvingades arbetarna tillbaka till arbetet vid maskinerna vars tyngd och vibrationer blev för mycket för fuskbygget. 3000 människor befann sig i byggnaden när den kollapsade. 1129 människor dog under rasmassorna och omkring 2500 skadades.

Textilföretagen i byggnaden tillverkade kläder åt irländska Primark, brittiska Bonmarché, Monsoon, Accessorize och Matalan, spanska Mango och El Corte Inglés samt italienska Benetton. Ett stopp i produktionen skulle ha inneburit förseningar, merkostnader och möjligen förlorade kontrakt med klädjättarna.

Rana Plaza-katastrofen är varken den första eller sista dödsolyckan i asiatiska textilfabriker med västerländska klädjättar som uppdragsgivare. För att ta ett svenskt exempel så dog 21 arbetare i en brand på en av H&M-leverantören Garib & Garibs fabriker norr om Dhaka 2010.

2016 kom två svenska böcker som båda behandlar det snabba, billiga modet och dess konsekvenser. Journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerbloms Modeslavar är uppbyggd som en rad reportage från textilindustriorter runtom i Asien där merparten av våra billiga kläder tillverkas.

Det är emellanåt som att läsa Friedrich Engels skildring av misären bland 1800-talets textilarbetare i hans Den arbetande klassens läge i England. Svältlönerna, de långa arbetspassen, övertiden, undernäringen och ohälsan, de usla bostäderna, skuldsättningen. Och det har blivit sämre på senare år, enligt en arbetsrättsaktivist från Indien som författarna intervjuar.

Men boken skildrar också lite kamp. Som de kambodjanska arbetarna som protesterade och tillkämpade sig löneökningar till 140 US-dollar i månaden, dubbelt så mycket som minimilönerna i Bangladesh och Burma, och sju gånger så mycket som i Etiopien dit textilindustrin också börjat söka sig när produktionskostnaderna har stigit i Kina, världens ledande textilproducent.

De historiska parallellerna till den svenska tekokrisen, när textil- och klädindustrin lämnade landet, är uppenbara. Konkurrensen tvingar kapitalisterna att ständigt pressa kostnaderna. Och den mest påverkbara kostnaden är arbetskraftskostnaden – lönerna.

Det säljs mer kläder än någonsin, samtidigt som de bara blir billigare. Andelen av en svensk hushållsbudget som går till kläder har nästan halverats under de senaste 40 åren, samtidigt som klädimporten ökat med 80 procent, skriver journalisten Gunilla Ander i Den lilla svarta.

Eftersom man får mycket mer kläder för pengarna idag, är ökningen förstås långt större om man ser till mängden kläder. De låga produktionskostnaderna är en förutsättning för våra billiga kläder, och konkurrensen mellan klädkedjorna sätter ännu mer press på leverantörerna som syr åt dem.

De båda böckerna ger också miljöaspekten av textilindustrin stort utrymme. I Borås, vars textilindustri försvann i tekokrisen under 1960- och 1970-talen, syns de inte för blotta ögat. Men i sjöarna nedströms längs ån Viskan ligger ett upp till fyra meter tjockt lager av sediment fyllt av gifter, tungmetaller och olja som släppts ut från textilindustrin. Viskan räknas som ett av landets mest akuta saneringsobjekt.

Samma utsläpp som förbjöds i Sveriges första miljöskyddslag 1969 pågår för fullt i de länder som numera tillverkar våra kläder. Kemikalierna från alla delar av produktionskedjan – färgning, blekning, tryck med mera – är tusentals till antalet vilket försvårar en överblick. Att det finns lagar betyder inte att de följs.

Sri Lanka har lanserat sig som textillandet med ”garments without guilt” – plagg utan skuld. Till den ekonomiska frizonen Katunayake flyttar ständigt en strid ström av unga kvinnor och flickor ur den tamilska folkgruppen för att arbeta i den ”skuldfria” textilindustrin. Där hålls de åtskilda från sina singalesiska arbetskamrater vars löner och villkor är något bättre, fabrikörerna bestämmer om arbetarna får organisera sig, och genom kreditsystem ser arbetsköparna till att de ständigt är skuldsatta.

2011 strejkade 40 000 arbetare i zonen mot försämrade pensionsvillkor. Protesterna slogs ner med våld och en 21-åring dödades.

Sida upp och sida ner kan ägnas åt att räkna upp brott mot arbetare och miljö i den asiatiska klädindustrin. Klädjättar som H&M och Gina Tricot kräver konstant leverans av nya produkter till låga priser, vilket i sin tur tvingar producenterna att hålla nere sina kostnader. Men som Karl Marx skrev redan i Kapitalet, är kapitalisterna inga särskilt ondsinta personer utan de gör bara vad de måste för att överleva i konkurrensen.

I höstas väcktes åtal mot 41 personer som ansvariga för Rana Plaza-katastrofen, bland annat byggnadens ägare Masud Rana. Åtalspunkten är mord och de åtalade riskerar att dömas till döden. Även en motståndare till dödsstraff kan känna en viss skadeglädje, men det förändrar egentligen ingenting. Systemet finns kvar och konkurrensen kommer fortsätta tvinga ner priserna och produktionskostnaderna.