Skoningslöst rolig Granér
Med sitt tydliga klassperspektiv skiljer sig Sara Granér från sina genrefränder.
Hur mycket Eskilstuna har vi råd med egentligen? Detta är en av många fantastiskt roliga frågor som ställs i Sara Granérs seriealbum Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera.
Titeln är en parafras på Ann Heberleins välkända bok om psykisk ohälsa, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Sara Granér är utomordentligt bra på omskrivningar och parafraser. Hon leker med både ord och bilder på ett lättsamt och tilltalande sätt. Precis som den hyllade föregångaren All I want for Christmas is planekonomi från 2012 är det här vass politisk satir med underbart vansinniga naivistiska bilduttryck. Små tuschbjörnar som gör saker små tuschbjörnar i regel inte gör.
Som många av de genrefränder hon ofta jämförs med (till exempel Liv Strömqvist och Nanna Johansson, även de sprungna ur ”Malmövågen” av serieskapare) kan Sara Granér också skryta med en omisskännligt välkalibrerad politisk kompass.
Men hon tycks ha mer mod att tala klarspråk kring vissa ting och hennes seriealbum spänner sig över ett mycket bredare temafält.
Klassperspektivet är också mycket tydligare, med fokus på kritik av olika socioekonomiska strukturer. Arbetsmarknaden, nedmonteringen av allmännyttan, bostadstillgången, resursfördelning, medelklassprivilegier och främlingsfientlighet är bara några av de ämnen som får genomgå Granérs skoningslösa behandling.
Kort och gott – hon är mer vänster i sitt tecknande än många andra vänstertecknare. Ofta är hon förbannat mycket roligare också.