Att döda en folkfiende
I en mustig novellsamling av Hillary Mantel, som nyligen kommit på svenska, finns på slutet den korta men medvetet intresseväckande novellen: ”Mordet på Margret Thatcher”. En man med ospecificerad anknytning till IRA tränger sig en dag 1983 in hos en ensamboende dam. Denna hade – liksom Mantel själv – irisk bakgrund. Syftet var att från hennes strategiskt belägna sovrumsfönster skjuta premiärministern.
Novellen slutar just då mannen fått målet på kornet och trycker på avtryckaren. Berättelsen höll således inte riktigt vad titeln lovade oss. Thatcher levde i 30 år till och hann (med viss hjälp) ställa till mera jävelskap. Långt efter hennes avgång firades hennes bortgång i vissa kvarter med gatudans. Men vad hade det egentligen hjälpt om hon hade dött redan 1983? Kontrarevolutionen var ju sedan några år redan igång.
Vad hade följden blivit för Sverige och Europa, om inte slagfältet utanför Lützen morgonen den 6 november 1632 haft så mycket dimma och Gustav II Adolf därför inte irrat från sina egna legotrupper över till fiendens? Mera arbetsro för Axel Oxenstierna, kanske?
Tysk dimma spelar åter en ödesdiger (?) roll i filmen Elser av Oliver Hirschbiegel som just nu visas på bio. (Originaltitel: Elser – Er hätte die Welt verändert)
Minst 30 mordförsök på Adolf Hitler mellan 1924 och 1944 är kända. De flesta misslyckades redan i sin linda. Endast två gånger exploderade verkligen en bomb.
Högernationalisten Stauffenberg och medkonspiratörerna den 20 juli 1944 var länge ensamma om att få officiella hedersbetygelser i Västtyskland för sitt hårfint misslyckade attentat. Tyrannmord är ju fortsatt förbjudet i landet med inofficiella undantag, förstås, för västallierade högerbombare.
Hade Hitler 1944 stått en halv meter mera åt vänster i Wolfsschanze och flugit i luften hade kanske Tyskland fått sin separatfred med de västallierade – och vad hade sedan hänt? Fler divisioner mot Sovjet?
Snickaren, klockmakaren och Röd Frontmannen Johann Georg Elser, den förste, modigaste och mest avancerade av alla presumtiva Hitlerbombare, fick däremot vänta ända till 80-talets slut på sitt erkännande i Västtyskland. 1989 gjorde Klaus Maria Brandauer dock filmen ”Georg Elser – Einer aus Deutschland”, fast med engelskt tal.
Hitler hade den 8 november i Burgerbräukeller i München 1939, en månad efter Tysklands inmarsch i Polen, talat för mer än tusen partimedlemmar och en del av den nazistiska ledningen för att fira sitt misslyckade kuppförsök på samma lokal 1923. Efter talet skulle han flyga tillbaka till Berlin, men på grund av dimma var han tvungen att ta tåget. Han måste därför förkorta sitt tvåtimmarstal och lämnade salen tretton minuter innan Elsers tidsinställda bomb bakom hans talarstol detonerade.
Minst 60 personer sårades, åtta dog. Elser greps tolv meter från schweiziska gränsen eftersom han, den geniale och pedantiske bombmakaren, ännu bar tändhattar, eltråd och en avbitare i fickan. Men man kan ju inte tänka på allt? Elser erkände efter lång tortyr men avrättades först 1945.
Tretton minuter för sent – annars skulle Elser 1939 förmodligen ha förändrat Europas och världens historia. Det antyder åtminstone filmens tyska titel. Därmed ansluter sig filmen synbarligen till en föråldrad och fruktlös debatt bland dem som professionellt, eller som privatanalytiker, söker tolka historien: Är det Stora Män (och undantagsvis kvinnor) som skapar samhälle och historia eller är det omvänt samhälle och historia som i varje skede – på gott och ont – skapar framstående hjältar och skurkar?
Hitlers egen favoritförfattare och historiker, den skotske romantiske reaktionären Thomas Carlyle, hävdade att det var hjältar som Napoleon och Fredrik den store som formade Europa. Möjligen har många av attentatsmännen mot Hitler haft en liknande syn på historien.
Från olika utgångspunkter har mer moderna tänkare, som Hegel, Marx och Spencer, hävdat att det snarare är samhället och tidsandan som skapar hjältar och skurkar än tvärtom.
Bland marxister är det framför allt Plechanov, Lenins läromästare och senare trätobroder, som från denna utgångspunkt har diskuterat den knepiga frågan om ”Personlighetens roll i historien”.
Om man – som journalister och propagandister gärna vill, eller av karriärskäl har för sed – angriper marxismen, brukar man av bekvämlighetsskäl tillskriva oss synen att historien går på räls, enligt linjer som för 150 år sedan lades ut av Marx. Individer och till med och med klasser (om man erkänner sådanas existens) försvinner då, eller reduceras till viljelösa agenter för ett idealt ”klassmedvetande” (Lukács) eller till ”strukturer” (Althusser).
En sådan ”ultramarxism” kan också väl kombineras med reformism. Borgerliga marxkritiker brukar raljera och kalla oss kommunister ”partiet för främjandet av månförmörkelser” – ty varför slåss för det som det enligt ”vår” teori måste ske oberoende av vad vi gör?
Plechanov polemiserade mycket effektivt mot denna vulgära förvrängning av Marx lära. Men kritikerna tycktes delvis få rätt till slut: Den äldre Plechanov inväntade, i stället för en proletär revolution, fredligt nästa stadium i kapitalismens ödesbestämda nedgång. Den lärde marxisten Karl Kautsky, emotsåg i stället en självförgörande ”ultraimperialism”.
En dogmatisk ”marxism” kan således i vissa fall bli en förevändning för ett avvisande av revolutionens väg. I värsta fall försvinner möjligheten till ”politik” överhuvud, varvid endast Thatchers TINA (There Is No Alternative) återstår. Löfvens-Anderssons strategi, som syftar till ett ”handslag mellan arbete och kapital” ligger närmare detta läge än vad de själva vill säga högt.
Antimarxister vill/låtsas gärna tro, att en materialistisk historieuppfattning inte är förenlig med existensen av betydelsefulla tillfälligheter – som de som länge räddade livet på Hitler eller Thatcher eller gjorde det möjligt för amatören Gavrilo Princip att 1914 sätta en kula i Österrikes tronföljare. Eller överhuvud taget med individuella ingripanden i historien.
Hegel hade en poäng när han påpekade: ”I alla ändliga ting finns ett element av tillfällighet”. I ett laboratorium försöker man eliminera detta element, men likafullt måste man upprepa sina experiment. Historien finns, liksom världen, bara i ett exemplar och är därför smockad med tillfälligheter. Det ger oss en viss frihet – vid sidan en ”insedd nödvändighet”. Därför slåss på alla kontinenter marxister för förändringar. Och deras motståndare beväpnar sig tungt mot påstådda ”månförmörkelsepartier”.
Kommunister är som regel inte imponerade av individuell terror eller ens av tyrannmord på reaktionärer, som sällan leder till varaktiga vinster för folket och upphöjer hjältar på massans bekostnad. Men det bjuder oss emot att förena oss med folkets fiender i fördömanden, när ett sådant dåd har utförts mot en eller annan av dessa.
Med tiden måste även borgerskapet prisbelöna, göra uppskattande filmer om, resa monument, döpa gator och torg efter personer som vi för inte så länge uppmanades kalla terrorister – till exempel Mandela, Stauffenberg eller snickaren och bombmakaren Georg Elser.
Till skillnad från dem som spekulerar om vad som skulle ha skett om det ena eller andra dådet hade lyckats eller misslyckats nöjer vi oss med att utgå från vad som verkligen skett för att bättre förstå det läge vi befinner oss i och hoppas kunna förändra.