Med kunskap som tjänstevapen

Proletären träffar Ulf Boström, den siste integrationspolisen

Publicerad 27 oktober 2017
– De brister du ser i samhället är på grund av okunskap hos våra samhällsföreträdare. Jag försöker att föra in den kunskap jag har hos politiker och polisledning men det lyckas jag tyvärr inte särskilt bra med, säger Ulf Boström.
– De brister du ser i samhället är på grund av okunskap hos våra samhällsföreträdare. Jag försöker att föra in den kunskap jag har hos politiker och polisledning men det lyckas jag tyvärr inte särskilt bra med, säger Ulf Boström.

– Polismyndigheten måste föra in den bottenplugg man drog ut, nämligen kvarterspolisverksamheten, säger integrationspolisen Ulf Boström, den siste av sitt slag, som arbetar i några av Göteborgs mest utsatta områden. I en intervju för Proletären ger han sin syn på utvecklingen.

Bilder
Fakta och bakgrund
Utsatta områden
  • Enligt en rapport från Nationella operativa avdelningen finns det 53 områden i Sverige som i olika grad är utsatta för både allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer.
  • Av dessa områden är 15 att anse som särskilt utsatta. Sex av dessa särskilt utsatta områden (Bergsjön, Biskopsgården, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet) ligger i Göteborg.
  • Enligt rapporten förekommer så kallade parallella samhällsstrukturer i flera av dem. Det gäller allt från egen normbildning till svart ekonomi och rättsskipning.

”Kvarterspoliserna hade ju vetat vad som händer och känt varenda unge som umgåtts med religiösa extremister.”

Ett café i Hammarkullen. Det är eftermiddag och lokalen är full när Ulf Boström kommer in genom dörren. Han har polisskjorta under skinnjackan, men varken tjänstevapen eller batong.

Han hälsar på alla cafégäster, går runt och tar dem i hand. Några möter honom med ett leende, andra mer reserverat, men ändå med aktning.

Ulf Boström har varit polis i 39 år, varav de tolv senaste som integrationspolis, den siste av sitt slag, här i nordöstra Göteborg. Här ligger fem områden som av polisen betraktas som ”särskilt utsatta”. Hammarkullen är ett av dem.

– Det är i dessa områden, Biskopsgården och Nordost, som det ”går sämst”, det skjuts mest, det är mest utåtagerande våld, det är i dessa områden vi talar om hederskultur och religiös extremism, säger Ulf Boström när han sätter sig ner.

Göteborg räknades 2015 som en av Europas mest segregerade städer. En anledning är att majoriteten av stadens befolkning med invandrarbakgrund, omkring 80 procent, bor just i dessa områden. Och segregationen bara ökar, precis som problemen den för med sig.

Ulf Boström river ett papper ur sitt anteckningsblock. Han ritar en tidslinje, skriver 1980 i ena änden och 2015 i andra.

– Under den här perioden har befolkningen i Sverige ökat med 18,1 procent, men brottsanmälningarna har ökat med drygt 66 procent.

Det är tre dramatiska decennier vi går igenom. 1980 räknas ofta som det år i Sveriges historia med minst klass- och inkomstskillnader. Under de nyliberala årtiondena därefter har inkomstskillnaderna och arbetslösheten ökat, industrier lagts ner, skolorna försämrats, allmännyttan sålts ut och vårdcentraler privatiserats. En systematisk förslumning av storstädernas förorter har ägt rum. EU-inträdet gjorde sitt, införsel av vapen och narkotika blev lättare.

Även poliskåren har genomgått stora förändringar.

– Under åren har kvarterspoliserna försvunnit, de fotpatrullerande poliserna har försvunnit, polisstationerna i de mindre samhällena har försvunnit och trafikpolisen för en tynande tillvaro.

Det fanns fler integrationspoliser i staden förut också, som flest fyra stycken. I samband med polisens senaste omorganisation 2015 ”mappade” man bort tjänsten.

Men antalet poliser har inte minskat. Tvärtom. De senaste 15 åren, från 2002 och framåt blev de drygt 25 procent fler.

– Alla samhällsföreträdare kan dra det esset ur leken – ”fler poliser!”. Men om polisledningen inte i tillräcklig omfattning förstår polismyndighetens huvuduppdrag och heller inte organiserar myndigheten så att den blir ett led i samhällets verksamhet att främja rättvisa och trygghet då kommer ”esset” inte hjälpa utvecklingen vad gäller trygghet och rättvisa i de här utsatta områdena.

Det har aldrig funnits så många poliser per capita i Sverige som idag. Varför ser vi dem inte längre?

Enligt Ulf Boström består en polismans arbete numer av ungefär 50 procent administration. År 2015 fanns det 20213 poliser i Sverige. Utav dessa räknades 9384 poliser som yttre tjänstgörande poliser. Och de poliser man ser på gatorna har idag en uniform som påminner mer och mer om en kommandoliknande klädsel.

Ulf Boström ringar in den första änden av tidslinjen.

– Här borta i tiden såg poliserna ut som jag, säger han och drar handen över sin enkla uniform.

– I slutet av 1980-talet kommer skyddsvästen, sen kommer kängor med stålhätta, här kommer keramikplattan, här någonstans kommer Sig Sauern, och vi är ju det enda landet som har hålspetskulor… sen byts batongen ut till en expanderbatång av stål.

Ulf Boström menar att människors sociala kontroll ska vara det viktiga, inte kameror, beväpnade poliser, staket eller stålpersienner. Enligt honom var en av grundbultarna i det polisiära systemet, och en bidragande orsak till att förorterna kändes tryggare, kvarterspoliserna.

– När man tog bort dessa började brotten att stiga. Men man gjorde inte kopplingen. Så som jag ser det har den här utvecklingen pågått i över tre årtionden och under denna tid har jag inte sett en enda åtgärd som hade kunnat hejda det. Tvärtom.

Han berättar om den polisiära närvaro som fanns här förut, hur kvarterspoliserna kände människorna, kände familjerna, alla morbröder och mostrar.

– Man visste precis vem den lille killens familj var, och om han ställde till med någon skit och man såg det, så vinkade man honom till sig och han visste att om han inte kom så gick jag upp till hans morsa och farsa och då blev det ju än värre för honom. För hans föräldrar kände ju kvarterspolisen och hade förtroende för denne.

– Och om jag upptäckte någon som inte skötte sig, eller föräldrarna till någon sa ”min son håller på med det eller det…” eller läraren sa någonting, då gick vi till skolan. Vi pekade inte ut någon, men vi hade koll. Och vi var på fotbollsklubben och vi var på fritidsgården och på torget där de samlades med sina cyklar och moppar. Vi var där ungdomarna var.

Ulf Boström berättar att samtidigt som polisen var på plats och gjorde sitt jobb så uppfostrade folket polisen, den blev en del av folket. Genom närvaron gav det folk civilkurage och istället för att ha kameror och nerklippta buskar var det människorna som utövade den sociala kontrollen, inte för att de var stöddiga och starka, utan för att de var trygga. Och funkade inte tillsägelsen gick det enkelt att vissla på polisen.

Göteborg är idag en mångkulturell stad där invånarna har sin bakgrund i 184 olika länder.

– Nästan hela världen. Olika landsmän, olika religioner, olika kulturer, traditioner, olika politiska föreställningar…

En allt större del av invandringen de senaste trettio åren är från länder utanför Europa. En del med teokratisk statsmakt, ibland länder utan fungerande statsmakt. Ofta länder som drabbats av imperialismens krig.

För att klara sig där har man varit tvungen att ha familjen och en stor släkt, eller ”klan”. Inom den egna släkten har klanen lyckats att organisera sjukvård, försäkringskassa, arbetsförmedling, polis, banksystem, psykologmottagningar.

– Men klanen kan inte skydda mot skiten runtomkring, mot kriget, inbördeskriget eller förföljelsen. Människorna har kanske stått ut med diktaturen, korruptionen och teokratin, just för att klanen varit stark. Men när den strukturen inte kan garantera deras säkerhet längre, eller när känslan av att det verkligen inte finns någon som helst framtid kvar infinner sig … då flyr de. Och vissa av dem hamnar i Sverige.

Många tar klanstrukturen med sig. Kanske har de känt att den behövts även här, när samhället genom demokratisk okunskap har svikit, när det är svårt att få bostad, svårt att få jobb.

– Det sägs att det här landet går som tåget. Men i många områden är arbetslösheten mycket hög. Överlag är det så att ju svagare socioekonomisk ställning du har, desto troligare är det att du bor i ett av de här områdena, säger Ulf Boström och pekar med hela handen ut på torget.

– När det kommer till bostäder är trångboddheten stor och enligt prognosen kommer vi hinna bygga ungefär hälften av de bostäder som behövs till 2025.

– Och så utbildningen. De här utsatta områdena, de är våra barntätaste områden. När jag började för tolv år sen, då var det 36 procent av ungdomarna här som inte fick gymnasiebehörighet och jag tyckte det var vansinnigt. På Sjumilaskolan i Biskopsgården var det 71 procent som inte klarade skolan i år och i Bergsjöskolan var det 74 procent.

De kriminella elementen utgör inte mer än en liten procentandel av folket i förorterna. Problemet är att denna lilla procentandel äger våldskapitalet. Och med detta kan de få 95-99 procent av området att tystna, att inte våga berätta vad de har sett.

Ulf Boström beskriver det som att dessa få procent tar ett område som ett slags ”social gisslan”. Och om polisen inte är där, annat än ibland, så skapas även en viss rädsla för polisen.

– Om man visar sig positiv eller rent utav talar med polisen så kan man beskyllas för att vara ”golare”. Då finns risk för att kriminella gör en åtgärd mot denne.

– Och det är då det slängs sten och annat djävulskap.

Enligt Ulf Boström är Göteborg, sett till befolkningsmängden, en av de städer i Västeuropa som flest IS-resenärer kommer ifrån. En stor del av dem som åkt iväg är så kallade ”andra generationens invandrare”, de har tillbringat större delen av sitt liv i Sverige, deras föräldrar var troende i olika omfattning, en del av dem var sekulära muslimer. De sekulära utgör den största gruppen av personer med muslimsk bakgrund.

– Det finns ofta en slags tacksamhet hos de föräldrar som kommit hit, ”Sverige tog emot oss”. Men barnen har samma krav på samhället som alla andra. De kanske känner att deras föräldrar är naiva i sin tacksamhet.

Föreningen Varken hora eller kuvad gjorde en stor undersökning där 1200 ungdomar från nordöstra Göteborg fick svara på om de sympatiserade med IS eller andra religiösa extremistgrupper. 11,3 procent svarade ja.

– Och om de dessutom kanske inte klarar skolan, kanske är med i ett kriminellt nätverk, kanske lyssnar på en självutnämnd imam här som säger att man inte ska beblanda sig med de otrogna. Du fattar ju själv.

– Kvarterspoliserna hade ju vetat vad som händer och känt varenda unge som umgåtts med religiösa extremister, eller om kvarterspolisen varit i ett ”svenskt” område hade han ju känt familjen till den unge som gått och blivit nazist eller militant vegan eller vadsomhelst och pratat med dem.

– Allt det här går att lösa. Det man behöver börja med är begreppet trygghet och då måste polismyndigheten föra in den bottenpluggen man drog ut, nämligen kvarterspolisverksamheten.

Vi lämnar caféet. På torget kommer några nyfikna barn fram till honom.

– Hur många poliser känner ni? frågar Ulf Boström.

– Inga, svarar en liten tjej i slöja. Eller vänta, min pappa kanske känner en.

– Noll komma noll, noll, noll, noll, noll stycken, svarar en annan tjej och skrattar.

– Men dig känner jag igen, fortsätter hon, du brukar komma hit.

Ett gäng pojkar i tioårsåldern springer fram till oss. De bombarderar Ulf Boström med frågor.

– Jag har alltid undrat hur fängelset ser ut, säger en av pojkarna.

– Jag har varit på socialen, säger en annan, det är typ likadant.

– Varför har du inget vapen? Frågar samma pojke.

– Här är mitt vapen, svarar Ulf Boström och knackar pekfingret mot sin tinning.