Hoppa till huvudinnehåll

Jiyan Behrozy: ”Jag upplever en stor feghet”

Jiyan Behrozy har gjort sig känd lokalt i Värmland som en frispråkig debattör om framförallt hedersvåld. Proletären har träffat henne för ett samtal om integration, hedersproblematik och att bli kallad rasist.

– Många engagerade unga vågar nu ta plats och prata högt om hedersbrott, säger Jiyan Behrozy.
Privat

Jiyan Behrozy är 29 år och uppvuxen på Kronoparken i Karlstad. En utpräglad arbetar- och studentstadsdel med stor andel invandrare. Hon föddes på ett flyktingläger utanför Bagdad, Irak. Hennes föräldrar kommer ursprungligen ifrån nordvästra Iran.

Hon är kurd, och svensk.

Jiyan Behrozy är nyutexaminerad journalist, och har många bollar i luften. Hon jobbar bland annat åt Sveriges Radio Värmland, och har precis tackat ja till en ny tjänst som projektledare på Ledarskapsakademin för ungdomar.

I sitt arbete som journalist och föreläsare behandlar hon ofta ämnen som hedersbrott och integration.

• Hur kommer det sig att du engagerat dig i frågan om hedersvåld?
– Under mina tonår var det många vänner och bekanta som giftes bort i sina hemländer. Sommarlovsäktenskapen var väldigt vanliga under några år. Men när par efter par skiljde sig så började föräldrar inse att arrangerade äktenskap i hemlandet inte är den bästa vägen att gå för att deras barn ska ha livslånga äktenskap. Sommarlovsäktenskapen upphörde inte, men de minskade.

Vid denna tidpunkt var kunskapen om barn- och tvångsäktenskap och hedersbrott i Sverige nästan obefintlig.

– De som nyligen kommit till Sverige behöver veta hur fel det är att gifta bort sina barn med tvång, eller under hård press i hemländer där det inte finns fungerade rättsväsende, som kan ifrågasätta eller skydda barnen från tvångsäktenskap på plats. Även om ingen står med en pistol riktad mot dig i ditt hemland, så gör oftast vetskapen om distansen mellan skyddsnätet i Sverige och hemlandet det väldigt enkelt för en ungdom att säga ja till förfrågan om giftermål.

– Det finns en särskild person som gjort att jag engagerat mig i frågan, i mina publicerade texter heter hon Leyla. Delar av hennes historia är fiktiva, men det mesta har hänt. Vem hon egentligen är vill jag inte gå närmare in på.

• Det finns de som hävdar att det finns en rädsla för att förknippas med Sverigedemokrater, eller bli anklagad för att vara rasist om man tar upp dessa frågor. Håller du med om det?
– Ja, det gör jag. Bland de vanligaste frågorna jag får i samtal med politiker, publik och privatpersoner är hur de ska prata om hedersförtryck och kulturkrockar utan att det ska gynna Sverigedemokrater eller bli kallade för rasister. Mitt svar brukar vara: ”Gör det bara, till slut kommer det vända och de som verkligen vill hjälpa brottsoffren kommer äga frågan igen. Du känner dig själv bäst, din omgivning känner dig. Om du är medveten om att du inte är rasist har du inget att vara rädd för. Ingen har rätt att sätta en stämpel på dig.” Det brukar vara ett uppskattat svar, för det är så ärligt, rakt och slagkraftigt.

– Den främsta anledningen till att Sverigedemokraterna ökat är att de talat högt om de uppenbara problemen som kommer med invandringen. Även om deras politik inte syftar till integration och invandrares väl. De tar sig rätten att äga de här frågorna. Samtidigt finns det en massa seriösa opinionsbildare och aktivister i Sverige som skriker efter hjälp i de här frågorna. De har gjort det länge.

• Du menar bland annat Amineh Kakabaveh och GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime)?
– Ja, precis. Alla de ledande hedersbrottsbekämparna i Sverige har talat om dessa frågor länge. Innan Sverigedemokraterna hade ett skvatt att säga till om, men man har inte lyssnat på dem förrän nu. Mäns våld mot kvinnor är och har varit ett problem i Sverige, men hedersvåldet ser ut på ett annat sätt. Här är hela släkter och klaner inblandade i förtrycket.

– Förutom de ledande hedersbrottsbekämparna som dragit det tyngsta lasset och uppmärksammat denna typ av brott, har vi turligt nog väldigt många engagerade unga som nu vågar ta plats och prata högt om det. Det är hög tid för samhället att omfamna de yngres erfarenheter och vilja till att förändra.

• Hur ska vi komma tillrätta med hedersproblematiken i Sverige?
– Som jag ser det nu är friskolor ett av flera hinder på lång sikt för utlandsfödda barn och unga att leva i skol- eller hemmamiljöer. De får inte en chans att vidga sina vyer. När bostadsområden blir segregerade har de ingen alternativ frihet att jämföra med förutom den egna friheten, som alltså är den som föräldrarna fostrar dem i. En frihet som är ganska begränsad, som jag inte skulle kalla frihet.

– Jag förstår inte hur man kan ha friskolor i ett så framgångsrikt och välutvecklat land som Sverige. Där politiker medvetet väljer att segregera områden och ställa barn och ungdomar mot andra barn och ungdomar. Områden som töms på svenska barn och föräldrar. Hur ska föräldrarna bli integrerade om inte ens barnen kommer bli det fullt ut? Det faller sig naturligt att invandrarföräldrar lever kvar i tusenåriga gamla traditioner då. Föräldrarna behöver också stöd och hjälp för att förstå hur det fungerar här.

– Vi har människor som bott här i 20-30 år som inte är integrerade. De förstår hur de ska betala räkningarna och överleva månaden ut, men inte mer än så. De har inte lärt sig språket, om svenska värderingar eller svensk kultur. Än mindre har de kunskaper om lagar och regler här.

– Oftast är de som skriker högst om invandrare och flyktingarnas rättigheter, de svenskar som minst umgås med just den gruppen. Det är något jag känner en stor besvikelse över.

• Du har varit ganska frispråkig i integrations- och hedersbrottsfrågor lokalt här i Värmland. Jag tänker bland annat på din artikel i Värmlands Folkblad, och andra granskningar av moskébygget som du varit inblandad i. Hur har responsen varit bland andra invandrare?
– Jag vet inte om jag varit frispråkig. Jag har bara sett problemen för vad de är och varit ärlig mot mig själv och samhället. Något fler borde vara. Jag får mer förståelse bland andra invandrare för mitt arbete mot hedersbrott och granskningar av moskén än vad jag får från svenska tjänstemän och politiker, som vill prata med mig om det här på sina lunchraster.

– Jag upplever mycket välvilja men också feghet bland dem. Tyvärr inser de inte att deras välvilja kan få eländiga konsekvenser för många barn, inte minst flickor. I de här frågorna är barnens rättigheter det sista som kommer på tal när de fattar beslut.

– Många som flydde till Sverige på 80- och 90- talet, flydde just från religiöst tvång. Det är främst etniska svenskar som drar rasistkortet mot andra svenskar som är svåra att nå ut till. Även utlandsfödda, som använder liknade begrepp mot invandrare som vågar prata om det. Den attityden måste upphöra. Man får inte vara rädd för att diskutera svåra frågor eller diskutera med någon som tycker annorlunda än en själv. Vi kommer aldrig komma framåt med den attityden.

– Det har stundtals känts ganska ensamt att ta upp de här frågorna lokalt, offentligt. Men jag gör det för barnen. Då spelar mina egna känslor inte så stor roll. Barnen är allt, de är framtiden.