Därför skriver jag under uppropet #deadline från kvinnliga journalister

Publicerad 21 november 2017
Me Too visar att sexism inte är olycksfall i arbetet, utan ett systematiskt kränkande av kvinnor. För att utmana strukturen behövs konkreta krav, skriver Jenny Tedjeza, chefredaktör på Proletären.
Me Too visar att sexism inte är olycksfall i arbetet, utan ett systematiskt kränkande av kvinnor. För att utmana strukturen behövs konkreta krav, skriver Jenny Tedjeza, chefredaktör på Proletären.

Solidaritet med de kvinnor som vittnar i Me Too-kampanjen. Proletärens chefredaktör Jenny Tedjeza deltar i journalistuppropet #deadline.

Patriarkatet skär igenom alla samhällsgrupper och kvinnor måste gå samman över gränser för att stoppa mäns övergrepp.

Jag är 27 år gammal och ska göra en intervju med byggnadsarbetare. Deras arbetsköpare krånglar med ackordet och de är förbannade.

Jag följer efter en rutinerad lagbas in i byggboden där andra byggnadsarbetare hälsar reserverat men vänligt. Självklart framstår jag som en främmande fågel i den helt manliga miljön. Min erfarenhet är att det på många arbetsplatser dessutom finns en sund skepsis mot journalister som sällan eller aldrig tar arbetarnas perspektiv.

Precis när jag ska sätta mig ner inser jag att det ligger så kallade herrtidningar på bordet. Jag blir tvungen att diskret fösa dem åt sidan för att få plats med mitt anteckningsblock. Samtidigt som några av byggnadsarbetarna nyfiket följer mig med blicken för att se hur jag hanterar situationen.

Jag vill vara den självsäkra reportern. Hon som aldrig tappar fattningen, utan bara lugnt hanterar alla oväntade vändningar. Därför inleder jag så oberört jag kan intervjun.

Men inombords är självförtroendet rubbat. Tidningarna på bordet är en mur mellan mig och de arbetare jag vill ge en röst i Proletären. Jag förvandlas från en duglig reporter till ”bara” ung kvinna. Kanske jämförs mitt yttre med de lättklädda kvinnorna på bilderna?

Flera år senare bevakar jag ett evenemang där jag presenterar mig för en äldre manlig författare. Han väljer att bemöta mig som kvinna, inte som reporter. Hur kan jag jobba på Proletären med ett så vackert leende? Är det inte bara hårdingar på den redaktionen?

Det är som en klok manlig arbetskamrat uttrycker skillnaden i våra arbetsvillkor: ”Du blir ständigt påmind om ditt kön när du jobbar, det blir aldrig jag.”

Idag tisdag offentliggörs ett upprop från 4000 kvinnliga journalister i Sverige som kräver ett stopp för sexuella trakasserier och sexuella övergrepp i branschen under rubriken #deadline. Journalisternas vittnesmål är hjärtskärande, hårresande, sorgliga. Ytterligare bevis för hur mycket som återstår för kvinnokampen att ta itu med.

I många veckor nu har kvinnor under rubriken Me Too berättat om den sexism och det sexuella våld de utsätts för när de försöker göra sitt jobb. Även om skådespelare, jurister och politiker har gått i första ledet har vittnesmålen också kommit från arbetare. Inte minst från arbetare i branscher där kvinnor är i minoritet, som byggbranschen och åkeribranschen.

Jag har valt att skriva under journalisternas upprop. Inte för att min lojalitet ligger hos yrkesgruppen som sådan, utan för att jag känner solidaritet med de kvinnor som vittnar i Me Too-kampanjen. Patriarkatet skär igenom alla samhällsgrupper och kvinnor måste gå samman över gränser för att stoppa mäns övergrepp.

I slutändan handlar kampen mot sexismen om kvinnors rätt att vistas i offentligheten och i yrkeslivet på samma villkor som män, utan att bli förminskade, utnyttjade eller skrämda till tystnad.

Under mina sexton år på Proletären har jag haft turen att slippa fysiska kränkningar. Jag har aldrig blivit tafsad på, men hundratals gånger blivit klappad på huvudet.

Det handlar om den svårfångade känslan av att inte bli tagen på allvar. Att alltid ha lite mer att bevisa. Det handlar om vem en besökare på redaktionen först vänder sig till eller hälsar på.

Det handlar om att många män är dåliga på att be om ursäkt, att säga ifrån när andra män beter sig grisigt mot kvinnor, att låta kvinnor tala till punkt och att ge kvinnor erkännande när de gjort något bra.

Det handlar om att män i första hand söker bekräftelse från andra män.

Me Too är med alla sina förfärliga vittnesmål om allt från osynliggörande till rena våldtäkter en befriande flodvåg. Ett uppdämt behov av att sätta ord på kvinnors erfarenheter som äntligen får utlopp.

Nu är det viktigt att kraften i alla dessa vittnesmål omvandlas till politisk kraft. Me Too visar med all önskvärd tydlighet att sexism inte är olycksfall i arbetet, utan ett systematiskt kränkande av kvinnor. För att utmana strukturen behövs konkreta krav.

Vi vet att grunden för kvinnoförtrycket finns i kvinnors materiella villkor. Vår plats i offentligheten och i yrkeslivet är inte alls så given som vi ibland inbillar oss.

Ta det här med egen försörjning till exempel. Den faktiska genomsnittslönen för kvinnorna i LO är under 18.000 kronor i månaden. Deltidsarbete, otrygga anställningar och låga löner gör oss beroende av män för vår försörjning.

Samtidigt som ständiga nedskärningar i det offentliga både ger oss färre arbetstillfällen och större ansvar för omsorg om anhöriga.

För att långsiktigt bygga ett samhälle som stärker kvinnor och utmanar patriarkatet behöver vi utgå från behoven hos en ensamstående arbetarkvinna med barn. Då hamnar vi rätt i politiken.

Kvinnoförtrycket bottnar också i att kvinnor i den kapitalistiska ekonomin behandlas som varor. Prostitution, surrogatmödraskap och pornografi är branscher som både exploaterar kvinnor av kött och blod och spär på kvinnohatet generellt.

Kraven här och nu måste också handla om ökad trygghet för kvinnor. Bättre finansiering av kvinnojourerna, mer resurser till utredning av sexualbrott, bättre sexualupplysning och jämställdhetsarbete i skolorna.

Och självklart ska vi dela på föräldraledigheten.

Strukturer tar tid att förändra men Me Too är ett bevis för att det rör sig i kvinnokampen.

”Du vet väl inte om jag är en hårding”, svarade jag för övrigt den manlige författaren. Men det tog mig nästan 40 år att komma så långt.

Jenny Tedjeza

Chefredaktör