Stoppa lönesänkarna!
Syftet med allianspartiernas inträdesjobb är inte att skapa fler jobb, utan att sänka arbetares löner. Men LO och S protesterar inte mot att arbetarlöner sänks, utan bara mot att det är politiker som gör det.
I förra veckan var det dags för ännu en modell för sänkta löner att presenteras. Till skillnad från tidigare förslag från enskilda borgerliga partier, presenterades inträdesjobben som ett gemensamt initiativ från alla fyra allianspartierna.
Under tre år ska kapitalisterna kunna anställa unga eller nyanlända för bara 70 procent av ingångslönen och samtidigt slippa betala arbetsgivaravgift. Den initiativrika ser till att välja en arbetslös som också kvalificerar sig för nystartsjobb. Då kan dessutom staten stå för upp till 78 procent av lönekostnaden.
Utspelet om inträdesjobb ska ses som en påtryckning mot arbetsmarknadens parter, fackförbunden i LO och kapitalisterna i Svenskt Näringsliv. Om Alliansen får bilda regering efter valet 2018 införs anställningsformen i lagen, om inte parterna själva kommer överens om en liknande modell.
Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne – som själv har en månadslön på mer än en halv miljon kronor – tycker förstås att det hela är en bra idé.
– För att fler med kort utbildning ska kunna komma i arbete behövs inte bara mer utbildning utan också lägre kostnad, mindre krångel och lägre risk att anställa, säger hon till Svenskt Näringslivs nyhetssajt Arbetsmarknadsnytt.
Som kapitalets företrädare alltid gör, klär Lemne in överhetens klassintresse i en skrud av samhällsnytta. Fler ska komma i arbete och slippa bidragsberoende. Faktum är att hon och hennes klassbröder- och systrar skiter fullkomligt i arbetslösheten. De vill betala så lite som möjligt för arbetskraften. Punkt. Då spelar det förstås mindre roll att det inte finns några belägg för att sänkta löner skapar fler arbetstillfällen.
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kallar utspelet om inträdesjobb för ”ett övergrepp”, och menar att förslaget bara tillgodoser ”arbetsgivarnas” intressen. Det har han förstås helt rätt i. De fyras gäng, Kinberg Batra, Lööf, Björklund och Busch Thor, företräder kapitalet, och för självfallet en politik i den linjen.
Men det Johansson reagerar på är inte att förslaget handlar om sänkta löner, vilket LO:s egna förslag på ”utbildningsjobb” också innehöll. Skillnaden är främst att LO:s modell ställer krav på att arbetsköparen ska stå för utbildning under den arbetstid som lön inte utgår. Något sådant krav finns inte i Alliansens inträdesjobb.
Det Johansson – och även näringsminister Mikael Damberg (S) – reagerar mot är att politiker lägger sig i lönebildningen, som enligt den svenska modellen ska skötas av arbetsmarknadens parter. Statsminister Stefan Löfven (S) har trots allt gett Damberg i uppdrag att även han komma med en modell för låglönejobb.
Som ordförande för IF Metall skrev Stefan Löfven själv historia 2009 när han på eget bevåg tecknade ett lönesänkningsavtal för landets metallarbetare. På så sätt kunde storföretagen trots krisen fortsätta betala ut astronomiska summor till aktieägarna medan arbetarna fick betala.
För Sveriges arbetare, och de fackförbund och partier som säger sig representera dem, är allianspartiernas inträdesjobb inget annat än ren lönedumparpolitik. När vissa grupper får anställas för lägre lön än andra skapas ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden, och på sikt pressas lönerna ner för alla arbetare. Oavsett om det är politiker eller arbetsmarknadens parter som lanserar modellen.
Företagen anställer inte fler för att det blir billigare eller enklare att anställa. De anställer så många som behövs för att utföra ett arbete. Ibland färre, men aldrig fler. Ett sådant företag skulle gå under i konkurrensen.
Offentlig vård, skola och omsorg skriker efter personal och de privata arbetsköparna saknar arbetskraft med rätt utbildning. Det är bara för politikerna att sätta igång att anställa i offentlig sektor och utbilda de arbetslösa till bristyrkena, helst igår.
Att det inte finns pengar är ingen ursäkt. Under de senaste tre decennierna har lönernas andel av det som produceras minskat medan vinsterna ökat. EU:s nyliberala budgetregler är heller inga naturlagar och kan självklart brytas. Om EU-byråkraterna tjuter i högan sky är det bara att följa britterna