EU och den nationella frågan - 1: Arbetarklassen och nationen
En reporter från syndikalistiska Arbetaren ringer upp. "Har KPML(r) lagt ner klasskampen till förmån för den nationella självbestämmanderätten", frågar han apropå vårt krav på att Sverige skall lämna EU.
Man studsar inför frågeställningens kategoriska antingen eller Ü
antingen klasskamp eller kamp för nationell självbestämmanderätt. Finns
verkligen en sådan absolut motsättning, där klasskamp utesluter kamp
för nationell självbestämmanderätt och vice versa? KPML(r) svarar
definitivt nej på den frågan.
Sant är att borgerligheten historiskt sett haft ett slags monopol på
"det nationella". Nationernas formering och nationalstatens uppkomst
går rentav hand i hand med borgerlighetens etablering som klass. Det är
inga tillfälligheter att begreppet "nation" i modern bemärkelse är en
produkt av den stora franska revolutionen 1789. Det är heller ingen
tillfällighet att Frankrike homogeniserades till franskhet först genom
Code Napoleon. Det feodala samhället krävde inte den enhetlighet som är
en förutsättning för det borgerliga.
Ingen regel utan undantag, dock. Så homogeniserades Sverige i ett
tidigare skede till en slags tidig svenskhet, framförallt som ett
resultat av reformationen och Gustav Vasas starka kungamakt. Ett
undantag, men ändå inte. Man skall komma ihåg att den svenska
aristokratin talade franska länge och väl och att "svenskheten" blev en
faktor att räkna med först med nationalromantiken i slutet på
1800-talet, då vi fick Svenska flaggans dag, Karl XII-kulten och en hel
del annat nationalistiskt bråte Ü just som ett resultat av
borgerlighetens etablering som härskande klass. Det blågult nationella
var också i Sverige en produkt av borgerligheten.
*
Inte undra på då att den unga arbetarrörelsen vände sig mot det
borgerligt nationella, mot självförhävelsen i det svenska. Men märk väl
att det handlade om en klasshållning, om en klassmotsättning. Den unga
arbetarrörelsen vände sig mot borgarklassens nationalism; mot att det
nationella lösgjordes från alla andra samhällsideal och proklamerade
sin absoluta självtillräcklighet i trosbekännelsen om det svenska som
allt annat överordnat; mot att det nationella användes för att
legitimera det borgerliga klassherraväldet.
Tidningen Arbetets chefredaktör Axel Danielsson uttrycker sin tids arbetarhållning så här i en Brandsynskrönika 4 januari 1895:
"Men kan en socialdemokrat älska Ívåra strömmars brusÍ, så länge den
elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska Íbäckarnas
språng, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt
betalande engelsmän meta laxöring, älska Íden mörka skogens dystra
ljusÍ, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier,
älska ÍstjärnenattenÍ, varunder en här av utplundrade proletärer hackar
tänderna av köld och ÍsommarljusetÍ, i vars sken de få arbetar sig
svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör
älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste
erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och
mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta
andra."
Danielsson anknyter i detta sitt synsätt till Kommunistiska manifestet.
Vadå? undrar kanske någon. Säger inte Marx och Engels att arbetarna
inte har något fädernesland? Visst gör de det. "Arbetarna har inget
fädernesland. Man kan inte fråntaga dem vad de icke har", står det i
Kommunistiska manifestet, tretton ord som sedan dess använts av borgare
av allehanda slag som bevis för att kommunister är potentiella
landsförrädare och som anförs av diverse kvasimarxister för att hävda
att kamp för nationell självbestämmanderätt är marxismen främmande.
Både borgare och kvasimarxister förfalskar Marx och Engels, ty de rycker de två meningar ur sitt sammanhang.
Den omedelbara fortsättningen lyder: "Då emellertid proletariatet till
att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig självt som
nation, så är det självt ännu nationellt, om också ej i samma mening
som bourgeoisien."
Trots den stiliserade korthuggenheten är innehållet glasklart.
Arbetarna är fädernelandslösa för att borgarna lagt beslag på nationen
för egen del. Arbetarnas uppgift är därvid att genom klasskamp erövra
den politiska makten och därmed ledningen av nationen - "att erövra
sina drömmars mö", för att tala med Danielsson.
I Kommunistiska manifestet ställer Marx och Engels uppgiften entydigt:
"Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen,
ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat
måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie."
Inte undra på då att den unga arbetarrörelsen vände sig mot det
borgerligt nationella, mot självförhävelsen i det svenska. Men märk väl
att det handlade om en klasshållning, om en klassmotsättning. Den unga
arbetarrörelsen vände sig mot borgarklassens nationalism; mot att det
nationella lösgjordes från alla andra samhällsideal och proklamerade
sin absoluta självtillräcklighet i trosbekännelsen om det svenska som
allt annat överordnat; mot att det nationella användes för att
legitimera det borgerliga klassherraväldet.
Tidningen Arbetets chefredaktör Axel Danielsson uttrycker sin tids arbetarhållning så här i en Brandsynskrönika 4 januari 1895:
"Men kan en socialdemokrat älska Ívåra strömmars brusÍ, så länge den
elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska Íbäckarnas
språng, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt
betalande engelsmän meta laxöring, älska Íden mörka skogens dystra
ljusÍ, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier,
älska ÍstjärnenattenÍ, varunder en här av utplundrade proletärer hackar
tänderna av köld och ÍsommarljusetÍ, i vars sken de få arbetar sig
svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör
älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste
erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och
mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta
andra."
Danielsson anknyter i detta sitt synsätt till Kommunistiska manifestet.
Vadå? undrar kanske någon. Säger inte Marx och Engels att arbetarna
inte har något fädernesland? Visst gör de det. "Arbetarna har inget
fädernesland. Man kan inte fråntaga dem vad de icke har", står det i
Kommunistiska manifestet, tretton ord som sedan dess använts av borgare
av allehanda slag som bevis för att kommunister är potentiella
landsförrädare och som anförs av diverse kvasimarxister för att hävda
att kamp för nationell självbestämmanderätt är marxismen främmande.
Både borgare och kvasimarxister förfalskar Marx och Engels, ty de rycker de två meningar ur sitt sammanhang.
Den omedelbara fortsättningen lyder: "Då emellertid proletariatet till
att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig självt som
nation, så är det självt ännu nationellt, om också ej i samma mening
som bourgeoisien."
Trots den stiliserade korthuggenheten är innehållet glasklart.
Arbetarna är fädernelandslösa för att borgarna lagt beslag på nationen
för egen del. Arbetarnas uppgift är därvid att genom klasskamp erövra
den politiska makten och därmed ledningen av nationen - "att erövra
sina drömmars mö", för att tala med Danielsson.
I Kommunistiska manifestet ställer Marx och Engels uppgiften entydigt:
"Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen,
ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat
måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie."
*
Marx och Engels var internationalister, de framhöll alltid arbetarnas
gemensamma intressen som det primära, oavsett nationalitet. Men ordet
internationalist betyder just det som latinet säger: "mellan
nationerna". Att vara internationalist innebär inte att förneka
nationernas existens eller att förringa deras betydelse, utan att kämpa
för deras jämlikhet, fria utveckling och fredliga samvaro, oberoende av
storlek och styrka.
Redan på Marx och Engels tid fanns socialister som i klasskampens namn
förnekade nationernas betydelse. Marx ironiserar över dem i ett brev
till Engels 1886, som refererar till en dust han just haft med några
anhängare till anarkisten Proudhon i Internationalens råd:
"I går ägde i Internationalens råd en debatt rum om det nuvarande
kriget. /.../ Diskussionen utmynnade, som man också kunde vänta, i
frågan om ÍnationaliteternaÍ och vår inställning till dem. /.../
Representanterna för Ídet unga FrankrikeÍ (icke arbetare) framförde den
ståndpunkten, att alla nationaliteter och nationerna själva är
föråldrade fördomar. /.../ Engelsmännen skrattade mycket, då jag
började mitt anförande med att säga, att vår vän Lafargue och andra,
vilka avskaffat nationaliteterna, talar till oss på franska, dvs på ett
språk som 9/10 av de församlade inte förstod. Vidare antydde jag att
Lafargue, utan att själv vara medveten därom, med förnekandet av
nationaliteterna tycktes mena, att de skall absorberas av den franska
mönsternationen."
På ett idealistiskt plan kan man tycka att mänsklighetens delning i
olika nationer är lika onödig som dess delning i klasser. Varför
sortera människor efter var de bor eller efter vilket språk de talar?
Men så länge människor faktiskt talar olika språk och utifrån sin
nationella gemenskap formar olika kulturer, måste man ta hänsyn till
det och forma en politik som förhindrar att nationella olikheter leder
till fördomar och fientligheter. Detta är inte minst viktigt ur
arbetarklassens synpunkt, ty alla former av nationell ojämlikhet - inom
det egna landet eller mellan den egna nationen och andra nationer -
leder till att det proletära klassmedvetandet fördunklas och i värsta
fall överflyglas av nationalistiskt tankebråte.
Detta är marxismens utgångspunkt i det som ända sedan Marx och Engels
dagar i marxistisk terminologi har kallats "den nationella frågan".
Arbetarklassen har ett egenintresse i att de nationella olikheterna
hanteras på det mest jämlika och demokratiska sätt, ty alla former av
nationellt förtryck och nationell ojämlikhet framhäver det nationella
jämsides med och ibland rentav före det klassmässiga och inverkar på så
sätt menligt på arbetarnas klasskamp.
Det är denna hållning som går igen i MarxÇ antydning om att förnekandet
av nationaliteterna utmynnar i att de skall absorberas i den franska
mönsternationen. Förnekandet av nationerna utmynnar helt enkelt i en
slags omedveten nationalism, ty så länge nationerna faktiskt existerar
innebär varje förnekande av detta faktum ett accepterande av att de små
nationerna underordnas de stora.
Marx och Engels var internationalister, de framhöll alltid arbetarnas
gemensamma intressen som det primära, oavsett nationalitet. Men ordet
internationalist betyder just det som latinet säger: "mellan
nationerna". Att vara internationalist innebär inte att förneka
nationernas existens eller att förringa deras betydelse, utan att kämpa
för deras jämlikhet, fria utveckling och fredliga samvaro, oberoende av
storlek och styrka.
Redan på Marx och Engels tid fanns socialister som i klasskampens namn
förnekade nationernas betydelse. Marx ironiserar över dem i ett brev
till Engels 1886, som refererar till en dust han just haft med några
anhängare till anarkisten Proudhon i Internationalens råd:
"I går ägde i Internationalens råd en debatt rum om det nuvarande
kriget. /.../ Diskussionen utmynnade, som man också kunde vänta, i
frågan om ÍnationaliteternaÍ och vår inställning till dem. /.../
Representanterna för Ídet unga FrankrikeÍ (icke arbetare) framförde den
ståndpunkten, att alla nationaliteter och nationerna själva är
föråldrade fördomar. /.../ Engelsmännen skrattade mycket, då jag
började mitt anförande med att säga, att vår vän Lafargue och andra,
vilka avskaffat nationaliteterna, talar till oss på franska, dvs på ett
språk som 9/10 av de församlade inte förstod. Vidare antydde jag att
Lafargue, utan att själv vara medveten därom, med förnekandet av
nationaliteterna tycktes mena, att de skall absorberas av den franska
mönsternationen."
På ett idealistiskt plan kan man tycka att mänsklighetens delning i
olika nationer är lika onödig som dess delning i klasser. Varför
sortera människor efter var de bor eller efter vilket språk de talar?
Men så länge människor faktiskt talar olika språk och utifrån sin
nationella gemenskap formar olika kulturer, måste man ta hänsyn till
det och forma en politik som förhindrar att nationella olikheter leder
till fördomar och fientligheter. Detta är inte minst viktigt ur
arbetarklassens synpunkt, ty alla former av nationell ojämlikhet - inom
det egna landet eller mellan den egna nationen och andra nationer -
leder till att det proletära klassmedvetandet fördunklas och i värsta
fall överflyglas av nationalistiskt tankebråte.
Detta är marxismens utgångspunkt i det som ända sedan Marx och Engels
dagar i marxistisk terminologi har kallats "den nationella frågan".
Arbetarklassen har ett egenintresse i att de nationella olikheterna
hanteras på det mest jämlika och demokratiska sätt, ty alla former av
nationellt förtryck och nationell ojämlikhet framhäver det nationella
jämsides med och ibland rentav före det klassmässiga och inverkar på så
sätt menligt på arbetarnas klasskamp.
Det är denna hållning som går igen i MarxÇ antydning om att förnekandet
av nationaliteterna utmynnar i att de skall absorberas i den franska
mönsternationen. Förnekandet av nationerna utmynnar helt enkelt i en
slags omedveten nationalism, ty så länge nationerna faktiskt existerar
innebär varje förnekande av detta faktum ett accepterande av att de små
nationerna underordnas de stora.
*
Innan vi går vidare är det nödvändigt med några korta konstateranden av mer allmän karaktär:
En ganska vanlig missuppfattning är att likställa begreppen nation och
stat. Det är felaktigt, ty det finns stater som består av flera
nationer, som Ryssland, Schweiz och Belgien (för att inte tala om en
lång rad stater i den sk tredje världen); det finns nationer som är
delade i flera stater, som den koreanska; och det finns nationer som
förnekas rätten att bilda självständiga stater, som palestinierna och
kurderna.
"Man skulle med en förenkling kunna säga att nationen är ett resultat
av människornas samverkan medan staten är en produkt av människornas
klasskamp", skriver Fritjof Lager i sin bok Arbetarklassen och
nationen, en förenklig som åtminstone ger ett hum om skillnaden.
Innan vi går vidare är det nödvändigt med några korta konstateranden av mer allmän karaktär:
En ganska vanlig missuppfattning är att likställa begreppen nation och
stat. Det är felaktigt, ty det finns stater som består av flera
nationer, som Ryssland, Schweiz och Belgien (för att inte tala om en
lång rad stater i den sk tredje världen); det finns nationer som är
delade i flera stater, som den koreanska; och det finns nationer som
förnekas rätten att bilda självständiga stater, som palestinierna och
kurderna.
"Man skulle med en förenkling kunna säga att nationen är ett resultat
av människornas samverkan medan staten är en produkt av människornas
klasskamp", skriver Fritjof Lager i sin bok Arbetarklassen och
nationen, en förenklig som åtminstone ger ett hum om skillnaden.
*
Det har gjorts många försök att definiera begreppet nation, varav den
som J V Stalin formulerade 1913 är den mest betydelsefulla och kända :
"En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap beträffande
språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som
kommer till uttryck i den gemensamma kulturen."
Man skall alltid akta sig för att försöka pressa in verkligheten i
stela definitioner, verkligheten är en process av ständig förändring
som inte låter sig förklaras i scheman. Det viktiga med den stalinska
formuleringen är att nationen definieras som en historisk kategori, dvs
nationen har inte alltid funnits och det finns ingenting som säger att
den alltid kommer att finnas.
Detta gäller i allmänhet och konkret. Nationer uppstår och går under
över tid och det finns alltid gränsfall, som inte låter sig definieras
kategoriskt. Likväl är nationerna faktiskt existerande i den tid som nu
är och för arbetarklassen gäller det därför att definiera ett
hållningssätt till denna faktiska gemenskap.
Låt oss för ett ögonblick återgå till Marx. Det sägs ibland att Marx
hade fel, att han benhårt trodde på att den socialistiska revolutionen
först skulle äga rum i England, i hans tids mest avancerade
kapitalistiska land. Det är en sanning med modifikation. Sant är att
Marx ansåg att den engelska kapitalismen utvecklats så långt, att
England ur ekonomisk synvinkel var moget för socialism. Men Marx var
vare sig determinist eller ekonomist. Han framhöll alltid klasskampens
avgörande betydelse och därvidlag var han mer pessimistisk, rentav
mycket pessimistisk vad gäller England.
"Den engelska arbetarklassen kommer aldrig att kunna göra någonting,
förrän den befriat sig från Irland", skrev således Marx i ett brev
1869.
Sakförhållandet var att det brittiska förtrycket på Irland delat
arbetarklassen i England i två fientliga läger, de engelska arbetarna,
som i förhållande till de irländska såg sig som delar av en utkorad
nation - "right or wrong, itÇs my country" (rätt eller fel, det är mitt
land) Ü och de irländska arbetarna, som hatade allt engelskt och som
såg de engelska arbetarna som medbrottslingar och blinda verktyg för
det engelska herraväldet på Irland.
Utifrån denna situation, som splittrade och lamslog den proletära
klasskampen i England, formulerade Marx sin berömda sentens: "Varje
nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor."
Observera att perspektivet är rakt igenom klassmässigt. Det är den
engelska arbetarklassen som smider sina egna bojor genom att passivt
acceptera den engelska borgarklassens och aristokratins förtryck av
Irland - den nationella förtrycket blir en boja för den sociala
revolutionen. Därför råder Marx den engelska arbetarklassen att stödja
den nationella rörelsen på Irland och att göra allt för att Irland
frigörs från England "i sin egen frihets intresse", för att citera
Lenin.
Det har gjorts många försök att definiera begreppet nation, varav den
som J V Stalin formulerade 1913 är den mest betydelsefulla och kända :
"En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap beträffande
språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som
kommer till uttryck i den gemensamma kulturen."
Man skall alltid akta sig för att försöka pressa in verkligheten i
stela definitioner, verkligheten är en process av ständig förändring
som inte låter sig förklaras i scheman. Det viktiga med den stalinska
formuleringen är att nationen definieras som en historisk kategori, dvs
nationen har inte alltid funnits och det finns ingenting som säger att
den alltid kommer att finnas.
Detta gäller i allmänhet och konkret. Nationer uppstår och går under
över tid och det finns alltid gränsfall, som inte låter sig definieras
kategoriskt. Likväl är nationerna faktiskt existerande i den tid som nu
är och för arbetarklassen gäller det därför att definiera ett
hållningssätt till denna faktiska gemenskap.
Låt oss för ett ögonblick återgå till Marx. Det sägs ibland att Marx
hade fel, att han benhårt trodde på att den socialistiska revolutionen
först skulle äga rum i England, i hans tids mest avancerade
kapitalistiska land. Det är en sanning med modifikation. Sant är att
Marx ansåg att den engelska kapitalismen utvecklats så långt, att
England ur ekonomisk synvinkel var moget för socialism. Men Marx var
vare sig determinist eller ekonomist. Han framhöll alltid klasskampens
avgörande betydelse och därvidlag var han mer pessimistisk, rentav
mycket pessimistisk vad gäller England.
"Den engelska arbetarklassen kommer aldrig att kunna göra någonting,
förrän den befriat sig från Irland", skrev således Marx i ett brev
1869.
Sakförhållandet var att det brittiska förtrycket på Irland delat
arbetarklassen i England i två fientliga läger, de engelska arbetarna,
som i förhållande till de irländska såg sig som delar av en utkorad
nation - "right or wrong, itÇs my country" (rätt eller fel, det är mitt
land) Ü och de irländska arbetarna, som hatade allt engelskt och som
såg de engelska arbetarna som medbrottslingar och blinda verktyg för
det engelska herraväldet på Irland.
Utifrån denna situation, som splittrade och lamslog den proletära
klasskampen i England, formulerade Marx sin berömda sentens: "Varje
nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor."
Observera att perspektivet är rakt igenom klassmässigt. Det är den
engelska arbetarklassen som smider sina egna bojor genom att passivt
acceptera den engelska borgarklassens och aristokratins förtryck av
Irland - den nationella förtrycket blir en boja för den sociala
revolutionen. Därför råder Marx den engelska arbetarklassen att stödja
den nationella rörelsen på Irland och att göra allt för att Irland
frigörs från England "i sin egen frihets intresse", för att citera
Lenin.
*
Det som i marxistisk terminologi kallas den nationella frågan handlar
alltså inte bara om demokrati på ett internationellt plan, om
nationernas jämlikhet och lika rättigheter oavsett storlek och
utvecklingsnivå, utan också och framförallt om att skapa maximala
förutsättningar för den proletära klasskampen och därmed för
arbetarklassens frigörelse.
Varje form av nationellt förtryck och nationell ojämlikhet inverkar menligt på klasskampen.
Dels för att det nationella förtrycket riskerar att förgifta
arbetarklassen i de härskande nationerna med nationalistiskt tankebråte
- jag är förmer än andra och i vart fall förmer än vissa för att jag är
svensk, tysk, kroat eller vad det nu kan vara;
Dels för att nationellt förtryck leder till att arbetarklassen i de
förtryckta nationerna riskerar att underordnas borgarklassens
nationella strävanden. Det nationella överordnas det klassmässiga.
Hela utgångspunkten för marxismens politik i den nationella frågan är
alltså att undanröja alla former av nationellt förtryck och all
ojämlikhet mellan nationerna på det att klasskampen skall frigöras från
det nationella förtryckets bojor. I sin egen frihets intresse måste
arbetarklassen kämpa för nationernas frihet och lika rätt, för den
nationella självbestämmanderätten - och märk väl, inte bara för den
egna nationens utan för alla nationers och framförallt för de
förtryckta nationernas självbestämmanderätt.
Detta internationalistiska perspektiv Ü alla nationers lika rätt -
skall kraftfullt understrykas. Marxismens hållning i den nationella
frågan har inte med nationalism att göra. Nationalism är marxismen
främmande; är att framhålla den nationella samhörighetens
självtillräcklighet före alla andra livsideal; är att hävda den egna
nationens andliga och kulturella överlägsenhet framför andra nationers;
är att utpeka sin egna spillra av mänskligheten som "det utvalda
folket". Nationalism är borgerlig ideologi och politik.
Det som i marxistisk terminologi kallas den nationella frågan handlar
alltså inte bara om demokrati på ett internationellt plan, om
nationernas jämlikhet och lika rättigheter oavsett storlek och
utvecklingsnivå, utan också och framförallt om att skapa maximala
förutsättningar för den proletära klasskampen och därmed för
arbetarklassens frigörelse.
Varje form av nationellt förtryck och nationell ojämlikhet inverkar menligt på klasskampen.
Dels för att det nationella förtrycket riskerar att förgifta
arbetarklassen i de härskande nationerna med nationalistiskt tankebråte
- jag är förmer än andra och i vart fall förmer än vissa för att jag är
svensk, tysk, kroat eller vad det nu kan vara;
Dels för att nationellt förtryck leder till att arbetarklassen i de
förtryckta nationerna riskerar att underordnas borgarklassens
nationella strävanden. Det nationella överordnas det klassmässiga.
Hela utgångspunkten för marxismens politik i den nationella frågan är
alltså att undanröja alla former av nationellt förtryck och all
ojämlikhet mellan nationerna på det att klasskampen skall frigöras från
det nationella förtryckets bojor. I sin egen frihets intresse måste
arbetarklassen kämpa för nationernas frihet och lika rätt, för den
nationella självbestämmanderätten - och märk väl, inte bara för den
egna nationens utan för alla nationers och framförallt för de
förtryckta nationernas självbestämmanderätt.
Detta internationalistiska perspektiv Ü alla nationers lika rätt -
skall kraftfullt understrykas. Marxismens hållning i den nationella
frågan har inte med nationalism att göra. Nationalism är marxismen
främmande; är att framhålla den nationella samhörighetens
självtillräcklighet före alla andra livsideal; är att hävda den egna
nationens andliga och kulturella överlägsenhet framför andra nationers;
är att utpeka sin egna spillra av mänskligheten som "det utvalda
folket". Nationalism är borgerlig ideologi och politik.
*
Hur skall då en marxistisk hållning betecknas? Axel Danielsson kallade
sig som synes patriot, vilket är en beteckning som senare också
användes av de kommunistiska partierna. I dagens Sverige är ordet
patriot dock ohjälpligt nersolkat av allehanda extremhöger och därmed
fullständigt oanvändbart som avskiljande från borgarnas nationalism.
Dagens kommunister måste därför avhålla sig från enkla beteckningar,
som riskerar att fördunkla vår uppfattning, utan istället framhålla det
internationalistiska och klassmässiga innehållet i kampen för nationell
självbestämmanderätt.
Historiskt har den nationella frågan handlat om detta. Marxister och
kommunister har alltsedan Marx och Engels dagar kämpat för alla folks
rätt att själva bestämma över sina öden. Det betyder inte nödvändigtvis
att alla nationer måste sammanslutas i nationalstater - det finns andra
möjligheter - men väl att alla nationer har suverän rätt att själva
besluta om huruvida de vill avskilja sig eller inte och att
arbetarklassen alltid måste stödja denna rätt.
Detta betyder ingalunda att kommunister alltid måste vara positiva till nationellt avskiljande. Tvärtom.
När imperialismen för drygt tio år sedan satte in sin stöt för att
splittra den jugoslaviska federationen, var det till exempel både rätt
och nödvändigt att råda arbetarna i Jugoslaviens olika delrepubliker
att på en antiimperialistisk och antichauvinistisk grund kämpa för
federationens bevarande, det var rätt och nödvändigt att stödja de
krafter som på en plattform av jämlikhet mellan de jugoslaviska folken
motsatte sig splittringen.
Men råd är en sak och beslutsrätt en annan - beslutanderätten tillhör odelat nationerna själva, så också de jugoslaviska.
Hur skall då marxismens principer i den nationella frågan tillämpas på
dagens svenska situation och då framförallt i förhållande till det
svenska medlemskapet i EU? Hur står frågan klassmässigt i dagens
EU-Sverige?
Till det återkommer vi nästa nummer.
Anders Carlsson
Proletaren 11, 2001
Hur skall då en marxistisk hållning betecknas? Axel Danielsson kallade
sig som synes patriot, vilket är en beteckning som senare också
användes av de kommunistiska partierna. I dagens Sverige är ordet
patriot dock ohjälpligt nersolkat av allehanda extremhöger och därmed
fullständigt oanvändbart som avskiljande från borgarnas nationalism.
Dagens kommunister måste därför avhålla sig från enkla beteckningar,
som riskerar att fördunkla vår uppfattning, utan istället framhålla det
internationalistiska och klassmässiga innehållet i kampen för nationell
självbestämmanderätt.
Historiskt har den nationella frågan handlat om detta. Marxister och
kommunister har alltsedan Marx och Engels dagar kämpat för alla folks
rätt att själva bestämma över sina öden. Det betyder inte nödvändigtvis
att alla nationer måste sammanslutas i nationalstater - det finns andra
möjligheter - men väl att alla nationer har suverän rätt att själva
besluta om huruvida de vill avskilja sig eller inte och att
arbetarklassen alltid måste stödja denna rätt.
Detta betyder ingalunda att kommunister alltid måste vara positiva till nationellt avskiljande. Tvärtom.
När imperialismen för drygt tio år sedan satte in sin stöt för att
splittra den jugoslaviska federationen, var det till exempel både rätt
och nödvändigt att råda arbetarna i Jugoslaviens olika delrepubliker
att på en antiimperialistisk och antichauvinistisk grund kämpa för
federationens bevarande, det var rätt och nödvändigt att stödja de
krafter som på en plattform av jämlikhet mellan de jugoslaviska folken
motsatte sig splittringen.
Men råd är en sak och beslutsrätt en annan - beslutanderätten tillhör odelat nationerna själva, så också de jugoslaviska.
Hur skall då marxismens principer i den nationella frågan tillämpas på
dagens svenska situation och då framförallt i förhållande till det
svenska medlemskapet i EU? Hur står frågan klassmässigt i dagens
EU-Sverige?
Till det återkommer vi nästa nummer.
Anders Carlsson
Proletaren 11, 2001