EMU är orsaken till lönepressen
IMF har föreslagit att lönerna i Spanien bör sänkas med tio procent. EU-kommissionären Olli Rehn har ställt sig bakom förslaget. Gösta Torstensson skriver här om sambandet mellan den gemensamma valutan och pressen på lönerna.
EU:s valutaunion, EMU, tycks vara på väg mot ättestupan. De svenska euro-entusiasterna skyller krisen på lata spanska arbetare, medelålders portugisiska pensionärer och fifflande spanska högerpolitiker.
Greklands, liksom Spaniens och Portugals, situation visar i själva verket hur förödande EMU-projektet är för arbetande människor.
Hans Tietmeyer, den tidigare chefen för tyska riksbanken Bundesbank, uttalade inför sjösättandet av EMU att valutaunionen var som en ”tryckkokare utan säkerhetsventiler”. När möjligheten att devalvera sig ur kostnadskriser försvunnit skulle ”fackliga och sociala rättigheter kokas mjuka – eller till mos”.
Länder som går med i EMU förlorar varje möjlighet att använda valuta eller ränta för att möta ekonomiska kriser. ECB sätter ju samma ränta för alla euroländer.
Samtidigt begränsar valutaunionen medlemsländernas möjligheter att via budgeten, till exempel ökade offentliga investeringar, stabilisera sin egen ekonomi. Det kan bli ett allvarligt problem, i lägen då vissa länder behöver kylande åtgärder medan andra ropar efter stimulans. Resultatet kan bli regional överhettning och inflation, eller ekonomisk kräftgång och massarbetslöshet.
När valutan inte längre får vara flexibel, så tvingas folket att bli det. Arbetsmarknaden måste avregleras. Det gäller speciellt reglerna för konflikt- och arbetsrätt på arbetsmarknaden.
Socialförsäkringarna måste bli mer individuella. Lönebildningen måste decentraliseras och mjukas upp. Skatterna måste sänkas och privatiseringarna ökas.
Svenska borgerliga EMU-förespråkare anförde detta som starka argument för EMU inför folkomröstningen 2003. En svensk EMU-anslutning skulle tvinga fram förändringar på arbetsmarknaden.
Jan Herin, då chef för Svenskt Näringslivs Brysselkontor, menade att ”Strukturella felaktigheter åtgärdas och näringslivet moderniseras. Stabilitet kan vara stagnation. Euron medför i stället förnyelse”. [Göteborgs-Posten 4 november 2002].
Med Sverige i valutaunionen skulle det bli lättare för Svenskt Näringsliv att genomdriva antifackliga lagar, uppluckrad arbetsrätt, lägre lönenivåer, ökade inkomstklyftor.
”Det måste till en ökad flexibilitet. Det finns exempelvis en gammalmodig syn på arbetsrätten”, sade Per Juth på Svenskt Näringsliv vid ett seminarium om småföretag och euron i början av 2003. Juths bedömning är att ett EMU-medlemskap kommer att tvinga fram förändringar av skattetryck och arbetsrätt.
En avreglering av arbetslivet är ett slags dolt konvergenskrav, förklarade SAF:s vice ordförande Sune Ehring i en intervju redan 1996: ”Vi kan inte ha stelare regler än andra.”
Direktör Göran Trogen vid arbetsgivarförbundet Almega uttryckte samma förväntningar: ”Helt klart ställer EMU krav på en helt annan flexibilitet. Vi kan inte längre devalvera oss ur dåliga löneavtal. Teoretiskt ska även lönesänkningar kunna förekomma i ett företagsanpassat system.”
När anpassningar av växelkursen och/eller räntan är omöjliga återstår bara att koka folket och deras sociala rättigheter och ekonomiska villkor till mos. Nationalekonomerna brukar prata om interna devalveringar.
De sydeuropeiska euroländernas dras med minskad produktion och växande budgetunderskott och arbetslöshet. Som medlemmar i EMU kan de varken devalvera eller sänka räntan, vilket annars är den naturliga utvägen för länder i deras prekära läge.
Det är mot den bakgrunden man ska se IMF:s förslag att lönerna i Spanien bör sänkas med upp till tio procent för att förstärka landets konkurrenskraft. Förslaget har fått stöd av EU-kommissionären Olli Rehn. Han tror att en lönesänkning skulle minska den höga arbetslösheten. Tillsammans med Grekland har Spanien den i särklass högsta arbetslösheten i EU.