Den nya Sidenvägen skall göra Kina till supermakt

Publicerad 27 oktober 2017
Xi Jinping, kommunistpartiets generalsekreteterare, öppnade kongressen.
Xi Jinping, kommunistpartiets generalsekreteterare, öppnade kongressen.

Kinas kommunistiska partis 19:e kongress har precis avslutats. Där framkom tydligt med vilken kraft och styrka Kina idag börjar göra anspråk på att vara en ”supermakt”, fullt kapabel att på många områden konkurrera med de imperialistiska västmakterna och USA.

Bilder

Den nya Sidenvägen är inte bara svindlande planer och enorma satsningar. Arbetet för dess förverkligande har pågått länge.

Det handelspolitiska och marknadsanpassade system som brukar betecknas ”den nya Sidenvägen” är en avgörande del i detta.

En strategiskt viktig del i det långa öppningsanförande – linjetal för att använda en populär formulering – som Kinas kommunistpartis generalsekreterare Xi Jinping höll vid partiets 19:e kongress förra veckan, berörde just detta.

”Vi befinner oss vid en ny historisk brytpunkt i Kinas utveckling”, sa han bland annat och betonade att detta ”är en era då Kina rycker allt närmare scenens centrum och ger större bidrag till mänskligheten”.
Och vidare: ”Vi skall säkra en avgörande seger genom att bygga ett tillräckligt blomstrande samhälle och säkra en socialism med kinesiska kännetecken i denna nya era.”

Eller översatt till andra ord: Kinas roll i världspolitiken är sakta men säkert på väg att förändras och stärkas. Här kommer bland annat den nya Sidenvägen in, vilket i själva verket handlar om Kinas strävan att bli den viktigaste och största nationen på den globala världsmarknaden.

Namnet Sidenvägen alluderar naturligtvis på den antika handelsvägen från Kina via Gobiöknen och Centralasien ner mot Mellanöstern och vidare. Kamelkaravaner som förde textilier och tyger, inte minst siden, mattor, kryddor och annat från Östern västerut.

Idag kan den nya Sidenvägen beskrivas med ord som svindlande planer och enorma ekonomiska satsningar. Men också med att arbetet för dess förverkligande pågått i över ett decennium.

Redan 2002 byggde kinesiska investeringar regionens första djuphamn i Gwadar, Pakistan. Då talades om Gwadarhamnen som en i en ”string of pearls” av liknande projekt (bland annat i Sri Lanka och Bangladesh) för att underlätta för kinesisk handel, men också som motvikt till USA:s dominans i regionen.

Det var för övrigt samtidigt som Kina offentliggjorde bygget av landets första hangarfartyg.

Samtidigt som den ekonomiska krisen slog till 2007-08 i väst, introducerades – och igångsattes – en rad nya projekt.

Några konkreta exempel: Genom Pakistan sträcker sig idag två transportleder i form av nya motorvägar från kinesiska gränsen i norr ända ner till kusten vid Stilla Havet, Peshawar-Karachi respektive Indus motorvägar, byggda med kinesiska pengar. Samtidigt moderniseras järnvägen från Islamabad till Karachi med kinesiska investeringar.

En järnvägslinje är likaså under konstruktion från Kina till Nepal, ett projekt som är helt unikt för Himalayaregionen. Nepals makthavare lär jubla, medan Indiens ledare ser bägge dessa projekt som potentiella hot mot deras land.

I Sri Lanka har kinesiskt kapital byggt upp en ultramodern flygplats, men vars kapacitet inte alls står i proportion till behoven. Eftersom Sri Lankas regering inte kunnat betala för sig, har flygplatsen nu arrenderats ut till Kina i 99 år!

Enligt planerna skall stora pipelines för gas och olja byggas – några delar är redan i funktion – i samarbetsprojekt med Laos, Thailand, Myanmar, Kazakstan, Ryssland och så småningom med mål att även nå över vattnen för att kunna förse Kenya och Etiopien med dessa energibehov. Allt med stora kinesiska investeringar som grundförutsättning. I en rapport talas det om investeringar på motsvarande 900 miljarder dollar i 68 länder längs den nya Sidenvägens väg och vatten!

Kina har idag en överkapacitet både vad gäller stålprodukter, maskiner och produktionssystem, liksom på en rad andra varusektorer, men också en avancerad teknisk kunskap att använda i sin handel med andra länder. Kina brukar också framhäva att landet – till skillnad från de kapitalistiska stormakterna i väst, med USA i spetsen – inte ställer politiska krav på sina handelspartners. Det är varje lands och dess folks egen sak att bestämma sådana saker, heter det.

Det skall slutligen understrykas att Sidenvägen omfattar inte enbart landområden. Idag kanske inte ens primärt. Stora handelsvägar är till sjöss, där Kina redan gjort stora investeringar i utbyggnad och modernisering av en rad hamnar längs routen Malaysia – Indonesien – Sri Lanka – Maldiverna – Seychellerna – Kenya – Somalia – Djibouti – Egypten.

En tankeväckande detalj är att i Djibouti har Kina i samförstånd med Djiboutis regering nu etablerat sin första militärbas utanför sitt eget territorium och närområde. Kinas första militära installation på den afrikanska kontinenten!

Syn för sägen: i sitt kongressanförande betonade generalsekretare Xi Jinping inte minst vikten av den kinesiska försvarsmakten. Men inte enbart på det sätt som alltid gällt tidigare: för försvaret av själva Kina och dess folk. Till detta tillade Xi i sitt tal ytterligare en uppgift: att skydda kinesiska intressen.

Historiskt kallade ju kinesiska kejsare Kina för Mittens rike, som därmed symboliskt markerade att det var Kina som var centrum och resten av världen periferin. I decennier – och särskilt efter Sovjetunionens upplösning – har USA-imperialismen gjort anspråk på en sådan maktställning.

Det är faktiskt mindre än två decennier sedan Zbigniev Brzezinski, den militära säkerhetsrådgivaren till USA:s president Jimmie Carter 1977-1981, självsäkert försäkrade att det inte skulle finnas någon makt i världen som kunde utmana USA ”inom en generation”.

Vi närmar oss måhända en tid då den självsäkerheten inte längre är så given.

Teddy-John Frank