Ledarkrönika: Vi ska alla ”hustla” oss till att bli miljonärer
I ett samhälle där lönerna hålls nere målas ägandet av företag upp som det enda sättet att tjäna pengar, att ”klättra” i samhället.
”Att vi blir fattigare räddar inte klimatet, tvärtom”, skrev Fredrik Kopsch, en av borgerlighetens chefsideologer, på X i veckan. Detta som svar på att miljöpartisten Amanda Lind sagt i Dagens Nyheter att vi borde sätta en gräns för ekonomisk utveckling.
Det har blivit mantrat av den tid vi lever i och svaret på alla kriser: vi måste bli rikare och DU ska bli miljonär. När ungdomsarbetslösheten ligger på 22 procent så är det antingen för att vi inte varit driftiga nog eller så ska man svepas med i den nationella ivern och vara glad för att åtminstone Sverige blir ”rikare”.
Den här ”entreprenörsandan”, att vara sin egen lyckas smed, har blivit synonym med dagens svenska samhälle. Universitetsutbildningar ska leda till affärsidéer och arbetsförmedlingen ska få arbetslösa att starta eget företag.
På sätt och vis är väl den som langar knark entreprenöriell, om så utanför samhällets ramar. Själv tänker jag ofta tillbaka på min egen skolgång och de så kallade UF-företagen där man i gymnasiet under skoltid skulle lära sig att starta företag.
Det var nära att jag själv valde att läsa ekonomiprogrammet i gymnasiet på grund av det lockande erbjudandet att få starta ett företag. Enligt Ung företagsamhet själva ges ungdomar ”egenmakt över sin framtid”. I ett samhälle där löner konstant pressas eller hålls nere, målas ägandet av företag upp som det enda sättet att tjäna pengar, att ”klättra” i samhället.
Att tjäna pengar har en lockande kraft i ett samhälle där allt kostar pengar. Vill du umgås med vänner finns det knappt några andra alternativ än att sitta på ett fik eller att hänga på stan. Så du måste jobba eller ”hustla” från allt yngre ålder för att ha råd med ett socialt liv .
Det är en del av den ”hustle culture” – att man hela tiden ska försöka tjäna mer pengar på olika sätt – som ungdomar matas med överallt i deras vardag, och som blir svaret på systematiska problem som fattigdom. Samma press och stress möter de även i skolan då man ska mätas och bedömas redan när man är elva år.
Samtidigt blir ungdomar mer och mer kritiska till den stress och press som göder utmattning och utbrändhet. Det skapar grogrund för ett motstånd – men med bristande förståelse av vad dessa ideal och själva samhällsordningen grundar sig i, så blir motståndet lätt missriktat.
I avsaknaden av en socialistisk analys formuleras svaret i total motsats till det borgerliga samhällsidealet. Istället för att förstå behovet av arbete, och att vi därför bör göra det meningsfullt och utvecklande, blir svaret för vissa att vi inte ska arbeta, vi ska ha evig fritid. Arbetskritiken har fått ett uppsving hos en ny generation.
Den borgerliga fantasi som Fredrik Kopsch kväker ur sig är en om att vi alla ska bli rika i någon odefinierad framtid. Vi ska bara ”hustla” och skapa företag för att komma dit.
Men om hela samhället ska bestå av företag, vilka ska då jobba i dem? Det är en fråga de sällan vill konfrontera. ”Entreprenörsandan” är den stora samhällsmyten som ingen får ifrågasätta – för då blottar den lätt sitt reaktionära innehåll.
Marcus McBay
Förbundssekreterare RKU